Allmän utvecklingspolitik

Latinamerika

RÄTTSLIG GRUND

Fördraget om Europeiska unionen: Avdelning V i fråga om allmänna förbindelser.

EG‑fördraget:

― Artikel 37 för fiskeavtal.

― Artiklarna 133 och 300 för handelsförbindelser.

― Artikel 308 för samarbetsavtal.

MÅL

― Att stärka de politiska banden.

― Att stärka de ekonomiska och handelsmässiga förbindelserna.

― Att stödja demokratisk utveckling samt sociala och ekonomiska framsteg i de latinamerikanska länderna.

― Att främja regional integration.

Dessa mål tar sig främst uttryck i mer omfattande avtal än tidigare (de så kallade fjärde generationens avtal). Dessa avtal är mer långtgående än enkla handels- och utvecklingsbiståndsavtal genom att de inbegriper bestämmelser om frihandelsområden och politiskt samarbete.

RESULTAT

A. Förbindelser med kontinenten som helhet

1. Utvecklingssamarbete

Latinamerika har sedan 1960-talet erhållit ekonomiskt och tekniskt bistånd från Europeiska unionen, som är den störste givaren av officiellt utvecklingsbistånd till Latinamerika. Målen för gemenskapens utvecklings- och samarbetspolitik är att bekämpa fattigdom och sociala orättvisor, främja utvecklingsländernas integration i världsekonomin och konsolidera rättsstaten. Denna politik genomförs via regionala och bilaterala avtal som täcker in all handelsrelaterad, teknisk, ekonomisk, kulturell och politisk verksamhet. Latinamerika erhåller även stöd enligt särskilda program för tekniskt och ekonomiskt bistånd, bl.a. Alfa för universitetssamarbete, Alban, som är ett program för stipendier på hög nivå, Al‑Invest för företagssamarbete, Atlas för samarbete mellan handelskammare, Alure för energisamarbete, @LIS, som är ett nytt program för att främja bredare användning av informationstekniken, Urb-al för decentraliserat samarbete mellan lokala myndigheter samt Oreal, ett projekt för inrättande av ett centrum för övervakning av förbindelserna mellan EU och Latinamerika. Inom ramen för samarbetspolitiken kommer EU att anslå 2 700 miljoner euro till Latinamerika fram till 2013.

2. Förbindelser med Riogruppen och toppmöten med stats- och regeringschefer

Riogruppen grundades 1986 och är det viktigaste organet för politisk samordning för hela kontinenten. Den omfattar nu hela Latinamerika plus representanter för de västindiska länderna. Förbindelserna mellan EU och Riogruppen formaliserades genom en förklaring som upprättades i Rom den 20 december 1990. Den interregionala dialogen omfattar ett årligt utrikesministermöte och ett möte vartannat år mellan stats- och regeringscheferna. Partnerskapet mellan de två regionerna inbegriper

― politisk dialog,

― handelsförbindelser,

― tekniskt-finansiellt och ekonomiskt samarbete.

Efter det första mötet i Rio de Janeiro i juni 1999 möttes EU:s, Latinamerikas och de västindiska ländernas stats- och regeringschefer åter i Madrid i maj 2002, i Guadalajara i maj 2004, i Wien i maj 2006 och i Lima i maj 2008. Vid det senaste mötet, som var det första för EU‑27, betonade deltagarna behovet av följande:

― Multilateralism: konsolidering av det multilaterala systemet genom att göra det effektivare och förstärka dess demokratiska karaktär under FN:s beskydd, tack vare ökad samordning och ökat samarbete mellan EU och länderna i Centralamerika och Västindien.

― Social sammanhållning: bekämpning av utslagning med hjälp av effektiv socialpolitik, högre budgetanslag och erfarenhetsutbyte.

― Hållbar utveckling: behovet av att arbeta för en sådan utveckling och införliva den ekonomiska och sociala utvecklingen i miljöskyddet, framför allt med inriktning på klimatförändringar, ökenutbredning, energi, vatten, biologisk mångfald, skog etc.

― Regional integration: förstärkning av denna och andra former av förbindelser, liksom biregionala processer för politisk dialog, samarbete och handel, med beaktande av den bristande symmetrin mellan de två regionerna.

B. Förbindelser med regionala sammanslutningar och ingångna avtal

1. Centralamerika

I september 1984 samlades företrädare för Europeiska unionen och de centralamerikanska länderna (Costa Rica, El Salvador, Guatemala, Honduras, Nicaragua och Panama) vid ett möte i San José, Costa Rica, för att granska situationen i området, som då befann sig i kris. De har fortsatt att träffas varje år i en centralamerikansk eller europeisk huvudstad (San José-dialogen). EU utgår från denna dialog för att främja politisk stabilitet, respekt för de mänskliga rättigheterna, ekonomisk och social utveckling i berörda länder samt regional integration. Frågan om regional integration har under årens lopp utvecklats tack vare det ”system för centralamerikansk integration” som skapades 1991.

Vid ministerkonferensen i Madrid 2002 beslutade parterna att utarbeta ett nytt avtal om samarbete och politisk dialog som skulle ersätta avtalet från 1993. Genom detta nya avtal, som undertecknades i Rom den 15 december 2003, formaliserades den politiska dialog som inleddes 1984. Avtalet utvidgar samarbetet till att även omfatta invandringskontroll, ekonomiskt samarbete och bekämpning av terrorism. Det omfattar emellertid inte avreglering av handeln, vilket de centralamerikanska länderna ursprungligen önskade med hänvisning till unionens överenskommelser med Mexiko och Chile. I avtalet fastställs dock det gemensamma målet att ”skapa förutsättningar” för ett så kallat ”fjärde generationens” associeringsavtal som skulle omfatta frihandelsbestämmelser och som skulle grundas på resultaten av WTO-förhandlingarnas Doha-runda och på de framsteg som gjorts i den regionala integrationsprocessen. Vid toppmötet i Wien i maj 2006 tillkännagavs det att förhandlingar om ett sådant avtal skulle inledas; undertecknandet är planerat till 2009.

2. Andinska gemenskapen

Europeiska unionen upprätthåller regelbundna förbindelser med de andinska länderna (Bolivia, Colombia, Ecuador och Peru) sedan 1969. Andinska gruppen, som sedan 1996 heter Andinska gemenskapen, bildades samma år. Ett första samarbetsavtal ingicks 1983 och 1993 ingicks ett så kallat ”tredje generationens” avtal, vilket innehåller bestämmelser om ekonomiskt och handelsmässigt samarbete, utvecklingssamarbete och beviljande av förmånsvillkor för mest gynnad nation.

Parallellt med toppmötet i Rio 1999 höll de andinska länderna ett möte där de tog upp frågan om möjligheten att utarbeta ett nytt samarbetsavtal som skulle vara mer vittomfattande än avtalet från 1993. I Madrid 2002 beslutade båda parterna att uppdatera avtalet. Det nya avtalet undertecknades i Rom i december 2003. De nya bestämmelserna omfattar emellertid inte avreglering av handeln, vilket de andinska länderna ursprungligen önskade med hänvisning till unionens överenskommelser med Mexiko och Chile. Ett av målen i det uppdaterade avtalet är dock att ”skapa förutsättningar” för ett så kallat ”fjärde generationens” associeringsavtal, som omfattar frihandel och grundas på resultaten av WTO‑förhandlingarnas Doha-runda och på de framsteg som gjorts i den regionala integrationsprocessen. Avtalet från 2003 utvidgar samarbetets tillämpningsområde till att även omfatta bekämpning av terrorism och illegal invandring. Dessutom formaliserar avtalet den politiska dialog som inleddes 1996. Avslutningsvis begärde kommissionen i december 2006 ett mandat från rådet för att kunna inleda förhandlingar mellan EU och Andinska gemenskapen i syfte att underteckna ett associeringsavtal. Förhandlingarna fortsätter och kommissionen hoppas kunna avsluta dem under 2009.

3. Mercosur

År 1991 skapade Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay en gemensam marknad (Mercosur). Förbindelserna mellan EU och Mercosur formaliserades genom det ramavtal som ingicks 1995, vilket banade väg för politiskt samarbete och för förhandlingar om inrättande av ett frihandelsområde mellan de två parterna. Vid toppmötet i Madrid 2002 inledde EU:s och Mercosurs företrädare nya förhandlingar avseende ekonomiska frågor och handel. De två parterna kom i första hand överens om en tidsplan och om förhandlingsförfaranden och de klargjorde vilka förväntningar de hade på det kommande avtalet. Den globala lågkonjunkturen och inte minst krisen i Argentina 2001–2002 påverkade förhandlingarna negativt. Vid ett ministermöte mellan EU och Mercosur den 12 november 2003 beslutades det att förhandlingarna om ett associerings- och frihandelsavtal skulle avslutas i oktober 2004 i Lissabon. Mötet i oktober 2004 blev ett misslyckande och det visade sig att det framför allt var jordbruksfrågorna som satte käppar i hjulet för avtalets ingående. Trots de uppmuntrande steg som tagits vid toppmötena i Guadalajara, Wien och Lima är det fortfarande långt kvar innan förhandlingarna kan avslutas. Förutsättningarna för ett återupptagande av förhandlingarna och en tidsplan för arbetet beror hädanefter på hur WTO-förhandlingarna om en avreglering av handeln framskrider.

C. Förbindelser med enskilda länder

1. Mexiko

Avtalet om ekonomiskt partnerskap, politisk samordning och samarbete, också betecknat som ett globalt avtal mellan Mexiko och EU, undertecknades den 8 december 1997 och trädde i kraft den 1 juli 2000 för industri- och jordbruksprodukter och i mars 2001 för tjänster, immaterialrättigheter och investeringar. Mexikanska industriprodukter har fritt kunnat exporteras till EU sedan 2003, och den mexikanska marknaden är öppen för EU-export sedan 2007. Detta fjärdegenerationsavtal skapade inte bara ett frihandelsområde, utan institutionaliserade även en politisk dialog för främjande av demokratiska principer och respekt för de mänskliga rättigheterna. Handelns volym har ökat sedan frihandelsavtalet trädde i kraft. EU:s export till Mexiko har ökat med över 30 procent och Mexikos export till EU har i det närmaste fördubblats. År 2004 undertecknades ett avtal om vetenskapligt och tekniskt samarbete. De båda parterna planerar även att ingå ett avtal avseende utbildning, ungdomsfrågor och yrkesutbildning.

2. Chile

År 1996 ingicks ett samarbetsavtal mellan EU och Chile. Tre år senare inleddes förhandlingar om ett associeringsavtal. Förhandlingarna avslutades i mars 2002 och avtalet (även det ett fjärde generationens avtal) undertecknades den 18 november 2002. Avtalet omfattar tre pelare – politik, handel och samarbete. Genom avtalet har det inrättats en politisk dialog som det civila samhället också ska delta i. Som en följd av avtalet öppnas båda parters ekonomier nästan fullständigt. Handeln med chilenska produkter kommer gradvis att liberaliseras och i januari 2012 kommer 97 procent av dessa produkter att ha fritt tillträde till EU:s marknad. Europaparlamentet välkomnade avtalet som ett modernt avtal. Faktum är att det är det mest långtgående och innovativa avtal som EU någonsin har ingått med ett land som inte ansöker om medlemskap.

EUROPAPARLAMENTETS ROLL

Mot bakgrund av de avtal som EU har ingått med olika latinamerikanska länder upprättade Europaparlamentet efter valet 2004 delegationer för förbindelserna med Mexiko, Centralamerika, Andinska gemenskapen, Mercosur och Chile. Europaparlamentet upprätthåller även fortlöpande förbindelser med parlamenten i området, i synnerhet det latinamerikanska parlamentet och det centralamerikanska parlamentet (Parlatino och Parlacen), gemensamma parlamentarikerkommittén för Mercosur (Comisión Parlamentaria Conjunta Mercosur – CPCM), andinska parlamentet (Parlandino) samt med kongressen i Mexiko och Chile. I enlighet med associeringsavtalen har det inrättats gemensamma parlamentarikerkommittéer mellan Europaparlamentet och parlamenten i de sistnämnda båda länderna. Sedan 1974 har parlamentet även organiserat interparlamentariska konferenser med sin latinamerikanska motpart, Parlatino, och dessa har varit den främsta kanalen för dialog och samarbete mellan de båda regionernas valda representanter. Sedan 1974 har totalt 17 interparlamentariska konferenser anordnats mellan EU och Latinamerika. Den senaste hölls i Lima i juni 2005.

I en resolution av den 26 april 2006 upprepade Europaparlamentet sin begäran att EU ska anta en gemensam strategi för Latinamerika och Västindien, i syfte att ge innehåll åt och vägleda EU:s åtgärder för att genomföra det strategiska biregionala partnerskap som parterna kom överens om vid toppmötet i Rio i juni 1999 och som bekräftades vid toppmötena i Madrid, Guadalajara, Wien och Lima. I denna mycket detaljerade resolution med 93 punkter begärde Europaparlamentet framför allt följande:

― På det politiska området ska det inrättas en transatlantisk församling mellan EU och Latinamerika (Eurolat) för att stärka den parlamentariska dialogen. Dessutom måste en freds- och säkerhetsstadga skrivas under mellan EU och Latinamerika, ett biregionalt centrum för konfliktförebyggande verksamhet upprättas och ett partnerskap för främjande av politiska och säkerhetsrelaterade frågor inledas.

― På det ekonomiska, finansiella och handelsrelaterade området ska det senast 2012 inrättas ett frihandelsområde mellan EU och Latinamerika. Samtidigt ska associeringsavtal mellan EU och dess regionala partner (Mercosur, Andinska gemenskapen och Centralamerika) tillämpas.

― På det sociala och kulturella området ska en biregional solidaritetsfond inrättas som ska stödja olika partners insatser för att bekämpa fattigdom och social utslagning i Latinamerika. Både offentliga och privata internationella finansieringsorgan ska delta i och ekonomiskt stödja denna fond.

I resolutionen betonas det även att ett annat mål för det stärkta samarbetet är att främja de mänskliga rättigheterna, demokrati, gott styre, öppenhet och rättsstatsprincipen, i en anda av verklig multilateralism.

Den 8 november 2006 uppfylldes den första av de tre ovannämnda målsättningarna: Den nya transatlantiska församlingen mellan EU och Latinamerika (Eurolat), ett parlamentariskt forum för den strategiska och regionala partnerskapet EU–Latinamerika, inrättades i Bryssel. Församlingen omfattar 120 ledamöter från Europaparlamentet, det latinamerikanska parlamentet, Parlacen, Parlandino, Mercosurs parlament liksom ledamöter från de mexikanska och chilenska parlamenten. Den nya församlingen som inspirerats av den gemensamma parlamentariska församlingen EU/AVS och den parlamentariska församlingen för Europa-Medelhavsområdet har tre ständiga utskott: politik, säkerhet och mänskliga rättigheter; ekonomiska, finansiella och handelsrelaterade frågor; sociala frågor, miljö, utbildning och kultur.

Församlingen Eurolat träffades i Lima några dagar före toppmötet med stats- och regeringscheferna och sände ett budskap till deltagarna i toppmötet för att på nytt bekräfta de principer och värderingar som ligger till grund för det strategiska partnerskap som enar de två geografiska blocken: utökad multilateralism i ekonomiska och politiska ärenden på internationell nivå, ökad regional integration inom de geografiska regionerna (Centralamerika, Andinska gemenskapen och Mercosur), förbehållslöst stöd till prioriterade områden på agendan från Lima, nämligen kampen mot fattigdom, orättvisor och social utslagning å ena sidan och kampen mot klimatförändringar och för hållbar utveckling å andra sidan. Eurolat‑församlingen rekommenderar även att förhandlingarna om associeringsavtalen EU–Centralamerika samt EU–Andinska gemenskapen avslutas ”senast i mitten av 2009” och ”snarast möjligt” när det gäller associeringsavtalet EU–Mercosur samt att tillämpningen av de särskilda avtal som förbinder EU med Chile och Mexiko ”fördjupas”.

Pedro Neves
juli 2008