Allmän utvecklingspolitik

Transatlantiska förbindelser: Förenta staterna och Kanada

RÄTTSLIG GRUND

― För Förenta staterna: Artikel 133 i EG-fördraget.

― För Kanada: Artiklarna 133 och 308 i EG-fördraget och artikel 101 i Euratomfördraget.

MÅL

Att bibehålla fritt utbyte av varor samtidigt som Europeiska unionens intressen bevaras är liksom tidigare ett av huvudsyftena med unionens viktiga handelsförbindelser med Förenta staterna. Både Förenta staterna och EU spelar viktiga roller i internationella organ som t.ex. Världshandelsorganisationen (WTO). Strävan efter större samordning har märkts vid de ekonomiska världstoppmötena och har också konkretiserats i biståndsprogrammen för länderna i Östeuropa. Syftet med ramavtalet med Kanada är att etablera direkta förbindelser mellan de två parterna samt i största möjliga utsträckning konsolidera och diversifiera det ekonomiska och handelspolitiska samarbetet.

RESULTAT

FÖRENTA STATERNA

A. Allmänt

Förbindelserna mellan EU och Förenta staterna sker i dag på såväl multilateral som bilateral grund. I multilaterala sammanhang arbetar de två länderna tillsammans för att uppnå gemensamma mål, såsom att främja demokrati, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi. EU och Förenta staterna har också gemensamma mål när det gäller att utarbeta lösningar på globala utmaningar såsom hot mot säkerhet och stabilitet, vapenspridning, arbetslöshet, miljöförstöring, narkotikahandel, brottslighet, terrorism och andra problem.

B. Politiskt samarbete

1. Den transatlantiska förklaringen från november 1990

I den transatlantiska förklaringen anges ett system för regelbundna överläggningar:

― Överläggningar varje halvår mellan Europeiska rådets ordförandeskap, kommissionen och Förenta staternas president.

― Överläggningar varje halvår mellan EU:s utrikesministrar, kommissionen och Förenta staternas utrikesminister.

― Särskilda överläggningar mellan utrikesministern i EU:s ordförandeland och Förenta staternas utrikesminister.

― Överläggningar varje halvår mellan kommissionen och Förenta staternas regering på kabinettsnivå.

― Information till företrädare för Förenta staterna från ordförandeskapet, på ministernivå, om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp).

2. Den nya transatlantiska agendan och den gemensamma handlingsplanen (1995)

Vid sitt toppmöte i december 1995 antog EU och Förenta staterna en förklaring om politiskt åtagande – den nya transatlantiska agendan – och en omfattande gemensam handlingsplan. Med utgångspunkt i den nya agendan kan de två parterna lättare arbeta tillsammans för att uppnå fyra övergripande mål: främja fred, utveckling och demokrati runt om i världen, möta globala utmaningar, bidra till världshandelns utbredning samt knyta tätare ekonomiska och andra band över Atlanten. I handlingsplanen fastställs över 150 interventionsområden inom vilka EU och Förenta staterna har kommit överens om att samarbeta, såväl bilateralt som multilateralt. För att främja fred och stabilitet har EU och Förenta staterna lovat att samarbeta för att skapa ett allt stabilare och mer välmående Europa. Samarbete och gemensamma åtgärder inriktas på att återuppbygga f.d. Jugoslavien, främja demokratiska och ekonomiska reformer i Central- och Östeuropa, Ryssland, Ukraina och andra f.d. Sovjetrepubliker, skapa fred i Mellanöstern samt utveckla ett gemensamt synsätt i utvecklingsfrågor och frågor om humanitärt bistånd.

3. Den senaste händelseutvecklingen

a. Frågor utan meningsskiljaktigheter

Under 2003 och i början av 2004 luftades skarpa motsättningar om kriget i Irak. Efter det ökade dialogen åter i samband med det besök som president Bush avlade i Bryssel i februari 2005 (vilket var första gången en amerikansk president besökte EU-institutionerna). Vid toppmötet i Washington i juni 2005 antogs gemensamma förklaringar om demokrati, frihet och mänskliga rättigheter, om fördjupat samarbete för att förhindra vapenspridning och bekämpa terrorism samt om Afrika och Mellanöstern. De två parterna har också tillsammans tagit ett initiativ för att främja integration och tillväxt i den transatlantiska ekonomin och har i samband med detta förklarat sitt gemensamma intresse av att förhindra förfalskningar och säkra energiförsörjningen och göra den mer effektiv.

b. Frågor med meningsskiljaktigheter

Det råder fortfarande oenighet på en rad områden. Det gäller exempelvis frågan om genetiskt modifierade grödor – som Förenta staterna är långt mer angeläget än EU att utveckla och utnyttja – samt konkurrensen på världsmarknaden inom t.ex. stålproduktionen och flygplansindustrin (Boeing kontra Airbus). Olika synsätt råder också i fråga om Internationella brottmålsdomstolen, om den roll som militära maktmedel spelar i internationella förbindelser och om förhållandet mellan mänskliga och medborgerliga rättigheter å ena sidan och förebyggande bekämpning av internationell terrorism å andra sidan.

C. Ekonomiskt samarbete

EU och Förenta staterna är varandras viktigaste handelspartner. De står för 40 procent av världshandeln. Handelsflödena över Atlanten motsvarar ett värde på omkring 1,7 miljarder euro per dag. De ofta omtalade handelstvisterna gäller i realiteten bara omkring 2 procent av handeln mellan EU och Förenta staterna. Det uppskattas att 14 miljoner arbetstillfällen grundar sig på den transatlantiska handeln. Dessa fördelar sig ganska jämt på båda sidorna och illustrerar båda ekonomiernas ömsesidiga beroende. De transatlantiska handelsförbindelserna präglar världsekonomin, eftersom nästan alla andra länder har antingen EU eller Förenta staterna som sin största handels- och investeringspartner.

Vid toppmötet mellan EU och Förenta staterna i Washington den 30 april 2007 antogs ett ”ramavtal för främjande av transatlantisk ekonomisk integration mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater”. Viktiga punkter i detta ramavtal var antagandet av ett arbetsprogram för samarbetet och inrättandet av det transatlantiska ekonomiska rådet, vilket ska övervaka, leda och påskynda genomförandet av detta arbetsprogram. Det transatlantiska ekonomiska rådet (TEC) är ett politiskt organ vars ordförandeskap innehas av Günter Verheugen, Europeiska kommissionens vice ordförande, och Dan Price, assistent till Förenta staternas president med ansvar för internationella ekonomiska frågor. I TEC ingår flera ledamöter av Europeiska kommissionen och medlemmar av Förenta staternas regering, som har politiskt ansvar för ramavtalets politikområden. De permanenta medlemmarna i TEC på EU:s sida är kommissionsledamöterna med ansvar för yttre förbindelser (Benita Ferrero-Waldner), handel (Peter Mandelson) och den inre marknaden och tjänster (Charlie McCreevy). Dessutom kan ytterligare kommissionsledamöter på ordförandenas inbjudan eller på egen begäran delta i sammanträdena. Det första sammanträdet i TEC hölls den 9 november 2007 i Washington D.C. Det andra hölls i maj 2008 i Bryssel. Man planerar att hålla ytterligare ett sammanträde i oktober 2008, för att säkra processens kontinuitet under den kritiska valperioden i Förenta staterna.

KANADA

A. Allmänt

Europeiska gemenskapen har haft förbindelser med Kanada sedan 1959, då ett avtal ingicks mellan Kanadas regering och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) rörande kärnkraftens användning för fredliga ändamål (Euratoms äldsta internationella avtal). Därefter ingicks 1976 ramavtalet om samarbete inom handelspolitik och ekonomi mellan Europeiska gemenskaperna och Kanada, vilket var gemenskapens första samarbetsavtal med ett industriland.

Sedan dess har EU:s samarbete med Kanada under åren utvidgats långt utöver den begränsade räckvidden för 1976 års ramavtal, trots att detta fortfarande utgör den huvudsakliga rättsliga grunden för de formella förbindelserna mellan EU och Kanada. I syfte att underlätta samarbetet på betydligt fler politikområden antogs politiska förklaringar 1990 och på nytt 1996. I mars 2004 antog de båda parterna en partnerskapsagenda som anger områden för gemensamma åtgärder i globala frågor.

Möten mellan EU och Kanada sker nu i många olika forum för att vidareutveckla samarbetet. Det hålls möten två gånger om året på utrikesministernivå och även regelbundna toppmöten mellan EU:s ordförandeskap, kommissionens ordförande och Kanadas premiärminister. Det årliga mötet i den gemensamma samarbetskommitté som inrättades genom 1976 års ramavtal äger rum i anslutning till de informella mötena mellan högre tjänstemän på området för rättsliga och inrikes frågor (RIF).

B. Ekonomiska förbindelser

EU ligger kvar på andra plats efter Förenta staterna som mottagare av kanadensiska direktinvesteringar. Kanada är en viktig handelspartner för EU både när det gäller den bilaterala handeln (Kanada kom på tionde plats år 2006) och i fråga om den globala handelspolitiken.

Det bilaterala handelmönstret kännetecknas av utbyte av varor med högt mervärde (maskinutrustning, transportutrustning, kemikalier). När det gäller jordbruksprodukter går 7,8 procent (2006) av Kanadas export till EU.

Bilaterala avtal har ingåtts om ömsesidigt erkännande av bedömningar av överensstämmelse (1998), veterinära frågor (1999), samarbete i tillämpningen av konkurrensregler (1999) och handel med vin och spritdrycker (2003).

Vid toppmötet i Ottawa i mars 2004 enades parterna om ramarna för ett avtal mellan Kanada och EU om att främja handel och investeringar (TIEA). I detta avtal behandlas förutsättningarna för ett nära samarbete mellan lagstiftare i EU och Kanada i en rad olika ämnesområden, från ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer och finansiella tjänster till offentlig upphandling. Efter en första förhandlingsrunda 2005/2006 har man nu ett uppehåll i överläggningarna, till dess att resultatet från WTO-förhandlingarna inom ramen för Doha-rundan föreligger.

EUROPAPARLAMENTETS ROLL

I likhet med vad som gäller för de flesta andra länder och regioner runt om i världen har Europaparlamentet regelbundna parlamentariska kontakter med Förenta staterna och Kanada genom ständiga delegationer som sammanträder med sina motparter minst en gång om året. Dessa kontakter är parlamentets äldsta utrikespolitiska förbindelser och sträcker sig tillbaka till 1972 respektive 1973.

Parlamentet konstaterade snart behov av tätare utbyte med Förenta staterna, och genom ett undantag i parlamentets arbetsordning ändrades år 1980 antalet möten till två per år. Som följd av den nya transatlantiska agendan enades man i Strasbourg den 16 februari 1999, vid det 50:e interparlamentariska mötet mellan EU och Förenta staterna, att ändra dessa kontakter inom ramen för en transatlantisk dialog mellan lagstiftare (TLD).

Utöver de möten som anordnas två gånger per år i detta forum erbjuder det en kanal för kontinuerligt informationsutbyte genom webbkontakter, samverkan mellan särskilda utskott i de båda församlingarna och telefonkonferenser i ämnen av särskild vikt, liksom regelbundna möten på hög tjänstemannanivå för att förebereda de årliga toppmötena mellan EU och Förenta staterna. En styrkommitté som leds gemensamt av ordförandena för delegationen för förbindelserna med Förenta staterna respektive utskottet för utrikesfrågor samordnar all verksamhet vid parlamentet som rör TLD.

Inom ramen för det nämnda transatlantiska ekonomiska rådet är de båda ordförandena i TLD (samt ordförandena för den transatlantiska konsumentdialogen och den transatlantiska handelsdialogen) automatiskt medlemmar i den rådgivande gruppen, som har i uppdrag att företräda bredden av deltagare och föra fram deras önskemål.

Europaparlamentet har välkomnat att lagstiftare involveras i den nya strukturen, men har klargjort att det fortfarande står bakom sina resolutioner av den 1 juni 2006 och den 25 april 2007, där man betonar nödvändigheten av att den transatlantiska ramens parlamentariska dimension stärks och att TLD omvandlas till en transatlantisk församling.

Stefan Schulz
07/2008