Allmän utvecklingspolitik

Länderna på västra Balkan

RÄTTSLIG GRUND

Avdelning V i fördraget om Europeiska unionen.

Artiklarna 133 och 310 i EG‑fördraget.

MÅL

Fred, stabilitet och ekonomisk utveckling i regionen samt möjligheter till integration i EU.

BAKGRUND

Före detta Jugoslavien hade sedan 1980 ett samarbetsavtal med EU. I juni 1990 föreslog kommissionen åtgärder för att förbättra förbindelserna, men landets sönderfall 1991, kriget och olika konflikter skapade en helt ny situation. EU:s politiska förbindelser, handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser med regionen inriktades på krishantering och återuppbyggnad för att möta behoven i den krissituation de olika länderna då befann sig i. EU hade omfattande biståndsprogram på sammanlagt omkring 5,5 miljarder euro. I och med att regionen kom på fötter efter denna svåra period behövdes det en mer långsiktig syn på den framtida utvecklingen. På EU:s initiativ antogs den 10 juni 1999 i Köln stabilitetspakten för sydöstra Europa (under medverkan av länderna på västra Balkan, andra länder i regionen, EU och ett flertal andra länder, internationella finansinstitut och regionala initiativ). EU:s viktigaste bidrag till stabilitetspakten var att sätta i gång en stabiliserings- och associeringsprocess för länderna på västra Balkan 1999.

Europeiska rådet konstaterade vid sina möten i Feira och Nice (i juni respektive december 2000) att länderna på västra Balkan (Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Förbundsrepubliken Jugoslavien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien) kunde komma i fråga som kandidater för medlemskap i EU. En anslutning ställdes i utsikt så snart villkoren för detta hade uppfyllts. Vid senare möten har Europeiska rådet upprepat att västra Balkans framtid finns i EU. Thessalonikiagendan, som antogs av EU och länderna på västra Balkan 2003, visar hur förbindelserna hade utvecklats. Länderna gick successivt från stabilisering och återuppbyggnad mot en befäst stabilitet, hållbar utveckling, associering och integration med europeiska strukturer. EU bekräftade sin avsikt att stödja länderna i deras ansträngningar att genomföra reformer som syftade till att befästa demokrati och stabilitet samt främja ekonomisk utveckling och regionalt samarbete. Således är unionens politik för stabilisering och associering, däribland de stabiliserings- och associeringsavtal som har utökats med beståndsdelar ur utvidgningsprocessen, än i dag den övergripande ramen för västra Balkans arbete mot ett framtida EU‑medlemskap.

INSTRUMENT

Från stabilitetspakten till regionala samarbetsråd

Genom stabiliserings- och associeringsprocessen upprättades en strategisk ram för förbindelserna mellan länderna på västra Balkan och EU där ett nytt avtalsbaserat förhållande (stabiliserings- och associeringsavtalet) kombinerades med ett biståndsprogram (CARDS). Stabiliserings- och associeringsprocessen är både bilateral och regional. Den knyter starka band mellan de olika länderna och EU samtidigt som den uppmuntrar till samarbete mellan länderna sinsemellan och deras grannländer i regionen. Stabiliserings- och associeringsavtalen är juridiskt bindande internationella avtal som kräver Europaparlamentets samtycke sedan de undertecknats. De ska dessutom ratificeras både av parlamentet i det land med vilket avtalet ingåtts och av parlamenten i EU:s alla medlemsstater. Avtalen kräver respekt för demokratiska principer, mänskliga rättigheter och rättsstaten. Genom dem inrättas ett frihandelsområde med EU. De innehåller också föreskrifter om rättigheter och skyldigheter bl.a. i fråga om konkurrensregler och regler för statligt stöd, immateriell äganderätt och företagsetableringar i syfte att skapa förutsättningar för en ekonomisk integration mellan regionen och EU. Den 16 juni 2008 undertecknade Bosnien och Hercegovina stabiliserings- och associeringsavtal som sista land efter f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Kroatien, Albanien, Montenegro och Serbien.

CARDS-programmet verkade till stöd för syftena med och mekanismerna för stabiliserings- och associeringsprocessen och omfattade omkring 5 miljarder euro för hjälp till regionen för perioden 2000–2006. I takt med att varje land blev alltmer involverat i processen förflyttades tyngdpunkten för biståndet från återuppbyggnad av infrastruktur och arbete för försoning till att utveckla de statliga institutionerna och lagstiftningen för att åstadkomma gradvis tillnärmning till europeiska normer och slutligen harmonisering med gemenskapslagstiftningen. Det ekonomiska biståndet gick till att stärka demokratin och rättsstaten, de mänskliga rättigheterna, det civila samhället och massmedierna samt en fungerande fri marknadsekonomi.

Sedan 2007 kanaliseras EU:s finansiering av föranslutningen via ett enda, gemensamt instrument (Instrumentet för stöd inför anslutningen – IPA) som är utformat för att ge riktat stöd till både kandidatländer och potentiella kandidatländer. Totalt uppgår finansieringen inför anslutningen i den nuvarande budgetramen (2007–2013) till 11,5 miljarder euro. IPA består av följande fem delar för att varje lands mål ska kunna nås på ett så effektivt sätt som möjligt: 1) övergångsstöd och institutionsuppbyggnad, 2) gränsöverskridande samarbete (med medlemsstaterna i EU och andra länder som är berättigade till IPA, 3) regional utveckling (transporter, miljö och ekonomisk utveckling), 4) utveckling av mänskliga resurser (att förstärka humankapitalet och bekämpa utestängning) och 5) landsbygdsutveckling.

IPA är mer inriktat på att förmånsländerna ska ta ansvar för genomförandet, stöd till gränsöverskridande samarbete och ”att lära genom att göra”. Det förbereder också kandidatländerna för att införa regional‑ och socialfonder, fonder för landsbygdens utveckling och sammanhållningsfonder när de ansluts till EU.

Ett intensivt arbete med regionalt samarbete för att förbättra förbindelserna med grannländerna förväntas också utföras, främst genom det nya regionala samarbetsrådet. Detta organ, som ersatte stabilitetspakten, främjar ömsesidigt samarbete och europeisk och euroatlantisk integration av sydöstra Europa i syfte att blåsa nytt liv i den ekonomiska och sociala utvecklingen i regionen för befolkningens bästa.

DAGSLÄGET

I juni 2008 bekräftade Europeiska rådet sitt fulla stöd för en eventuell framtida EU‑anslutning för länderna på västra Balkan – i enlighet med Thessalonikiagendan och Salzburgförklaringen – och detta är fortfarande grundläggande för stabilitet, försoning och framtidstro i regionen. Europeiska rådet betonade också att de potentiella medlemsländerna på västra Balkan skulle ges status som kandidatländer när de uppfyller de villkor och krav som gäller.

Förbindelserna med de enskilda länderna i regionen

1. Albanien

EU hade inga förbindelser med Albanien innan de första kontakterna togs 1980 efter kommunismens sammanbrott. De nuvarande förbindelserna grundar sig på ett avtal om handel och ekonomiskt samarbete utan förmånsbehandling som trädde i kraft i december 1992. Albaniens strävanden att fördjupa sitt avtalsbaserade förhållande till EU under 1995 och 1999 stupade på att landet inte var tillräckligt förberett.

Albanien deltog alltsedan första början i stabiliserings- och associeringsprocessen och undertecknade stabiliserings- och associeringsavtalet med EU den 12 juni 2006. Landet har gjort vissa framsteg i fråga om demokrati och rättsstatsprincipen, men den demokratiska kulturen och i synnerhet en konstruktiv dialog mellan partierna måste utvecklas för att det politiska systemet ska kunna fungera på ett effektivt och öppet sätt. Parlamentet måste göra mycket mer för att driva igenom reformer. Kampen mot korruption och organiserad brottslighet är en stor utmaning. Albanien har fortsatt att spela en positiv roll för att bevara regional stabilitet genom att både multilateralt och bilateralt arbeta för goda förbindelser med övriga länder på västra Balkan och angränsande EU-länder.

2. Bosnien och Hercegovina

Alltsedan fredsavtalet i Dayton och Paris 1995, som ledde till ett slut på kriget i Bosnien och Hercegovina, har EU helt och fullt medverkat i återuppbyggnaden av landet. Bosnien och Hercegovina har sedan 1996 åtnjutit autonoma handelsförmåner, men de institutionaliserade kontakterna med EU inleddes först i juni 1998. När stabiliserings- och associeringsprocessen inleddes 1999 blev Bosnien och Hercegovina också deltagare. För att identifiera de viktigaste frågorna för landet inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen offentliggjorde EU en färdplan med 18 grundläggande etapper. Denna färdplan utökades kraftigt i september 2002, och i november 2003 fastställdes prioriteringarna för landet i en genomförbarhetsstudie från Europeiska kommissionen om förhandlingar kring ett stabiliserings- och associeringsavtal.

Sedan dess har Bosnien och Hercegovina gjort avsevärda framsteg med de flesta av dessa prioriterade frågor, men framstegen har hittills mest gällt lagstiftningen. Bosnien och Hercegovina kommer att behöva fokusera mer på att se till att de lagar som har antagits tillämpas och efterlevs. Trots det rekommenderade Europeiska kommissionen i oktober 2005 att rådet skulle inleda förhandlingar om ett stabiliserings- och associeringsavtal med Bosnien och Hercegovina. Förhandlingarna tog sin början i november 2005. Stabiliserings- och associeringsavtalet godkändes den 4 december 2007 och undertecknades den 16 juni 2008 sedan framsteg hade gjorts med de fyra högst prioriterade frågorna: en polisreform, samarbete med internationella krigsförbrytartribunalen, radio och tv i allmänhetens tjänst och en reformerad offentlig förvaltning.

Bosnien och Hercegovina har alltmer stått i brännpunkten för EU:s politiska intresse, särskilt i fråga om åtgärder inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den europeiska säkerhets‑ och försvarspolitiken. Den första insatsen inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken inleddes i Bosnien och Hercegovina den 1 januari 2003 då Europeiska unionens polisuppdrag tog över från FN:s internationella polisinsatsstyrka.

I juni 2004 antog rådet en gemensam åtgärd om militär insats från EU i området (EUFOR/Althea). Beslutet fick som följd att trupper sattes in i december 2004. I december 2006 beslutade EU:s försvarsministrar att reducera EUFOR/Althea-trupperna från 6 000 till 2 500 man eftersom säkerheten i Bosnien och Hercegovina hade förbättrats. Europeiska unionens polisuppdrag har fått sitt mandat förlängt med ytterligare två år till slutet av 2009. målsättningen är fortfarande att reformera polisväsendet och bekämpa organiserad brottslighet.

EU har fortsatt att sätta in stora resurser i Bosnien och Hercegovina inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. EU:s nya särskilda representant, som också är hög representant, tillträdde i juli 2007. Den särskilda representanten har till uppdrag att erbjuda rådgivning och hjälp med den politiska processen och främja en generell politisk samordning i Bosnien och Hercegovina.

3. Kroatien

Efter upplösningen av Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien fanns det ända fram till 2001 inga övergripande avtalsbaserade förbindelser mellan Kroatien och EU, till följd av kriget och för att landet inte uppfyllde kraven på en demokrati. Kroatien beviljades handelsförmåner på unilateral basis. Det ekonomiska samarbetet inskränkte sig till humanitärt bistånd, stöd till demokratiseringen och, fr.o.m. 1996, stöd till återuppbyggnaden. Efter regeringsskiftet 2000 bröt sig Kroatien ur den internationella isolering som den tidigare regeringens politik ledde till och engagerade sig helt och fullt i stabiliserings- och associeringsprocessen. I oktober 2001 undertecknade Kroatien ett stabiliserings- och associeringsavtal med EU som trädde i kraft den 1 februari 2005. Samtidigt undertecknades ett interimistiskt avtal, så att handelsaspekterna och de handelsrelaterade aspekterna på stabiliserings- och associeringsavtalet kunde träda i kraft den 1 januari 2002.

Den 21 februari 2003 ingav Kroatien, som första land på västra Balkan, en formell ansökan om medlemskap i EU. Efter ett positivt yttrande och en rekommendation från Europeiska kommissionen i april 2004 beslutade Europeiska rådet i december 2004 att anslutningsförhandlingar skulle inledas den 17 mars 2005, förutsatt att Kroatien utan inskränkningar samarbetade med FN:s Internationella krigsförbrytartribunal för f.d. Jugoslavien i Haag. Rådet drog dock i mars 2005, i likhet med domstolens chefsåklagare, slutsatsen att Kroatien inte samarbetade i full utsträckning med domstolen. När detta sista hinder senare ansågs vara undanröjt inleddes anslutningsförhandlingarna med Kroatien formellt den 3 oktober 2005.

Sedan granskningsprocessen avslutades i oktober 2006 har 16 förhandlingskapitel öppnats och två stängts provisoriskt i februari 2008. Kroatiens framsteg sänder en signal till de övriga länderna på västra Balkan om deras egna utsikter till medlemskap när de väl uppfyller villkoren. För att 2008 ska bli ett avgörande år för Kroatiens anslutning måste landet göra ytterligare framsteg med bl.a. reformer av rättsväsende och förvaltning, bekämpning av korruption, minoriteters rättigheter och återtagande av flyktingar.

4. Serbien (Kosovo) och Montenegro

Handelsförbindelserna och de ekonomiska förbindelserna var länge belagda med embargo, men hade redan hunnit återupptas inom somliga områden när Kosovokrisen ledde till att de ekonomiska och finansiella sanktionerna återinfördes och till att Nato ingrep 1999. När bombanfallen upphört och Serbien retirerat från Kosovo den 21 juni 1999 insattes Natos Kosovo-styrka (KFOR) och det inrättades en interimistisk FN-administration i Kosovo (UNMIK). Efter övergången till demokrati i den tidigare Förbundsrepubliken Jugoslavien i oktober 2000 återknöt EU förbindelserna med administrationen i Belgrad och upphävde snabbt flertalet sanktioner. Från och med den 1 december 2000 lät EU den tidigare Förbundsrepubliken Jugoslavien vara med i EU:s avreglerade system för handelsförmåner för regionen. Den tidigare Förbundsrepubliken Jugoslavien blev också en fullvärdig deltagare i stabiliserings‑ och associeringsprocessen.

Den 4 februari 2003 upphörde den tidigare Förbundsrepubliken Jugoslavien formellt att existera och ersattes av den nya unionen Serbien och Montenegro.

Den 3 oktober 2005 beslutade rådet att inleda förhandlingar om ett stabiliserings- och associeringsavtal med Serbien och Montenegro. I linje med den så kallade parallella strategin har förhandlingarna – som officiellt inleddes den 10 oktober 2005 – förts antingen med statsunionen eller med de enskilda republikerna, beroende på behörighetsfördelningen. Den 3 maj 2006 beslutade emellertid kommissionen att avbryta förhandlingarna, eftersom landet inte fullgjorde sina åtaganden mot Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien.

Den 21 maj 2006 höll Montenegro en folkomröstning om självständighet, i linje med bestämmelserna i artikel 60 i Serbien och Montenegros konstitution. Efter folkomröstningen och Montenegros parlaments självständighetsförklaring antog EU-rådet den 12 juni 2006 slutsatser där Europeiska unionen och dess medlemsstater beslutade att utveckla sina förbindelser med Montenegro som en suverän, oberoende stat.

a. Serbien

Ekonomiskt och politiskt sett spelar Serbien en huvudroll i regionen, som skulle ha nytta av ett stabilt och välmående Serbien som är helt integrerat i den europeiska familjen.

Landet måste nu fatta ett antal strategiska beslut som rör dess framtid. Vid presidentvalet i februari 2008 bekräftades att Serbien strävar efter EU‑medlemskap. Den 29 april 2008 undertecknade Serbien ett stabiliserings- och associeringsavtal med Europeiska unionen, vilket vanligen är det första steget mot medlemskap. Den 7 juli 2008 bildades en ny Europavänlig regering i Belgrad. EU gjorde sitt bästa för att få den nya serbiska regeringen att upprätthålla positiva förbindelser med Europeiska unionen och dess medlemsstater och att ha en konstruktiv inställning till EU:s bemödanden att bidra till fred och stabilitet på Balkan. Europaparlamentets talman Hans‑Gert Pöttering välkomnade att bosnienserben Radovan Karadzic, som misstänks för krigsförbrytelser, arresterades (den 21 juli) och sade att arresteringen var ett klart tecken på att den nya serbiska regeringen anstränger sig för att fullgöra sina internationella skyldigheter, särskilt när det gäller FN:s internationella krigsförbrytartribunal i Haag.

Kosovo

Den 7 oktober 2005 rekommenderade FN:s generalsekreterare Kofi Annan FN:s säkerhetsråd att inleda arbetet med att fastställa Kosovos framtida statsrättsliga ställning. Denna rekommendation överlämnades tillsammans med en rapport från ambassadör Kai Eide, där det framhölls att landet trots korruption och ihållande motsättningar mellan befolkningsgrupperna hade gjort tillräckliga framsteg med att skapa institutioner för att en regering skulle kunna fungera och att det därför vore ytterst oklokt att sätta stopp för den politiska utvecklingen. Generalsekreteraren fick stöd av säkerhetsrådet. Generalsekreterare Annan utnämnde Finlands f.d. president Martti Ahtisaari till sin särskilda representant för att övervaka processen. Diskussionerna om Kosovos statsrättsliga ställning inleddes i februari 2006 i Wien.

Den 17 februari 2008 antog Kosovos parlament en självständighetsförklaring för Kosovo och bekräftade sitt stöd för Ahtisaariplanen, sin vilja att EU skulle göra fler insatser och att Natostyrkorna skulle stanna kvar. Den 16 februari 2008 godkände rådet EU:s rättsstatsuppdrag i Kosovo, känt som EULEX Kosovo. EULEX Kosovo har ett brett mandat som sträcker sig från att upprätthålla och främja rättsstatsprincipen, den allmänna ordningen och säkerheten till att se till att krigsförbrytelser, terrordåd och organiserad brottslighet undersöks och lagförs.

Kosovo är fast förankrat i stabiliserings- och associeringsprocessen, den EU‑politik som gäller för västra Balkan, och detta bekräftades vid toppmötet i Thessaloniki i juni 2003. Den 20 april 2005 antog Europeiska kommissionen meddelandet till rådet om Kosovo ”En europeisk framtid för Kosovo”, som förstärker kommissionens engagemang för Kosovo. Den 20 januari 2006 antog rådet vidare ett europeiskt partnerskap för Serbien och Montenegro inklusive Kosovo som definieras i UNSCR1244. Det europeiska partnerskapet är ett sätt att förverkliga ländernas på västra Balkan närmande till EU inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen.

b. Montenegro

EU erkände Montenegros självständighet i juni 2006, och landet blev senare en potentiell kandidat för EU‑medlemskap. Den 15 oktober 2007 undertecknade Montenegro stabiliserings- och associeringsavtalet med Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater. Avtalet kommer att träda i kraft när ratificeringsprocessen är slutförd. Samma dag undertecknades ett interimsavtal om handel och handelsrelaterade frågor som trädde i kraft den 1 januari 2008. Antagandet av en ny konstitution, som i stort överensstämmer med europeiska normer, och undertecknandet av stabiliserings- och associeringsavtalet var viktiga steg för Montenegro och landets förbindelser med EU. Konstitutionen ger en tillfredsställande allmän ram för domstolsväsendet, mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter. Montenegro måste dock intensifiera förberedelsearbetet för att se till att konstitutionen kan genomföras. Domstolarnas oberoende och ansvarsskyldighet måste respekteras i full utsträckning och insatserna för att bekämpa korruption och organiserad brottslighet måste öka.

5. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien

Landet förklarade sig självständigt från den sönderfallande Förbundsrepubliken Jugoslavien i september 1991. Ett första avtal om handel och samarbete med EU trädde i kraft i januari 1998. I april 2001 undertecknade f.d. jugoslaviska republiken Makedonien som första land i regionen ett stabiliserings- och associeringsavtal som trädde i kraft i april 2004. Ett interimistiskt avtal undertecknades i april 2001, så att handelsaspekterna och de handelsrelaterade aspekterna på stabiliserings- och associeringsavtalet kunde träda i kraft den 1 juni 2002.

F.d. jugoslaviska republiken Makedonien stod inför en svår politisk kris under 2001 till följd av en våldsam folkresning, vilket ledde till utplacering av Nato‑trupper. Nato svarade för den internationella militära närvaron fram till den 31 mars 2002 när EU tog över och inledde det första fredsbevarande uppdrag som EU någonsin haft.

F.d. jugoslaviska republiken Makedonien ansökte om medlemskap i Europeiska unionen i mars 2004. Europeiska kommissionen antog sitt yttrande om denna ansökan den 9 november 2005 och konstaterade att landet gjort avsevärda framsteg. Efter kommissionens rekommendation beslutade Europeiska rådet den 17 december 2005 att bevilja landet status som kandidatland. Inom ramen för det europeiska partnerskap som antogs av rådet den 30 januari 2006 fastställdes prioriteringar för reformer inom politiken och lagstiftningen samt på det institutionella och ekonomiska planet. Reformtakten har generellt sett varit långsam under de senaste två åren, men på senare tid har det kommit tecken på att reformerna tar fart. Det föranslutningsavtal som rådet antog den 18 februari 2008 innehåller åtta prioriterade områden för framsteg i f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens anslutningsprocess. Dessa omfattar korrekt genomförande av alla åtaganden i stabiliserings- och associeringsavtalet, dialog mellan politiska partier, genomförande av polislagen och lagstiftning mot korruption, reformering av rättsväsendet och den offentliga förvaltningen, liksom sysselsättningspolitiska åtgärder och åtgärder för att förbättra företagsklimatet. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien måste uppfylla dessa viktiga åtaganden för att visa att landet är redo att inleda anslutningsförhandlingar. Kommissionen anser att erforderliga framsteg kan göras 2008 om det finns tillräckligt med politisk vilja och samarbete över partigränserna. Kommissionen kommer att behandla dessa prioriterade områden som riktmärken i sin återkommande höstrapport. En rekommendation om att inleda anslutningsförhandlingar kommer att bero på vilka resultat som uppnås.

EUROPAPARLAMENTETS ROLL

Europaparlamentet inrättade inledningsvis en delegation för sydöstra Europa, med ansvar för alla länderna på Västra Balkan, och sände regelbundet ut parlamentsobservatörer när det förrättades val i regionen. I början av 2005, när stabiliserings- och associeringsavtalen trädde i kraft med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Kroatien, inrättades gemensamma parlamentariska kommittéer mellan Europaparlamentet och parlamenten i partnerländerna såsom institutioner med stöd av avtalen. Efter valen till Europaparlamentet 2004 har Europaparlamentets nya delegationer för förbindelserna med länderna i sydöstra Europa varit forumet för den interparlamentariska dialogen och kontakterna med de övriga länderna, alltså Albanien, Bosnien och Hercegovina, Serbien (inklusive Kosovo) och Montenegro.

Interparlamentariska möten, som företrädare för EU‑rådets ordförandeskap, regeringen i landet i fråga och Europeiska kommissionen regelbundet inbjuds till, har tack vare kontinuiteten och att deltagarna känner varandra relativt väl gett tillfälle till en uppriktig debatt, och har mer och mer inriktats på vikten av att höja standarderna för demokrati och mänskliga rättigheter (t.ex. lagstiftning på medieområdet, återlämnande av egendom) och att förbättra insatserna för att bekämpa kriminalitet, människohandel och korruption. Några ämnen som har diskuterats är hur de olika länderna ska förberedas inför stabiliserings- och associeringsprocessen och att det inte bara behövs reformer av förvaltning och rättsväsende, utan också ekonomiska reformer (infrastruktur, energi och privatisering) och lämplig lagstiftning om ett antal nya frågor som miljö, folkhälsa och utbildning. Europaparlamentets sekretariat anordnar också temaseminarier och möten med Europaparlamentets ledamöter och personal från kandidatländer och potentiella kandidatländers parlament (den 26–27 maj 2008 hölls ett interparlamentariskt möte om västra Balkan i Bryssel där Europaparlamentets ledamöter och parlamentsledamöter från EU:s medlemsstater och länderna på västra Balkan deltog för att utbyta erfarenheter om EU:s integration och diskutera ekonomiska, säkerhetsrelaterade och rättsliga frågor).

Mer generellt betonar Europaparlamentet ofta behovet av respekt för demokrati, rättsstatsprincipen och minoriteters rättigheter i regionen. Parlamentet har vidhållit att de berörda länderna oinskränkt och effektivt måste samarbeta med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien, effektivt genomföra en politik till förmån för flyktingars återvändande och en aktiv politik mot organiserad brottslighet och korruption.

Sandro D’Angelo
Georgios Ghiatis
07/2008