Kommissionen

RÄTTSLIG GRUND

Artiklarna 211–219 i EG-fördraget.

HISTORIK

Kommissionen är gemenskapens enda verkställande organ. Ursprungligen hade varje gemenskap sitt verkställande organ. För Europeiska kol- och stålgemenskapen (1951) var det Höga myndigheten, och de två gemenskaper, EEG och Euratom, som skapades genom Romfördraget (1957) hade var sin kommission. Genom ett fördrag undertecknat i Bryssel den 8 april 1965 (”fusionsfördraget”) beslutades det emellertid att dessa tre verkställande organ skulle slås samman fr.o.m. den 1 juli 1967 (*1.1.2).

SAMMANSÄTTNING OCH REGLER

A. Antal ledamöter

Kommissionen bestod under lång tid av minst en men aldrig fler än två ledamöter per medlemsstat. I praktiken hade de fem största medlemsstaterna två och de övriga – inklusive de tio nya medlemsstater som anslutit sig sedan den 1 maj 2004 – en var.

Sedan den 1 november 2004 består kommissionen av en ledamot per medlemsstat. Som en följd av att antalet EU-medlemsstater ökade till 27 den 1 januari 2007 kommer antalet kommissionsledamöter att minska i förhållande till antalet medlemsstater. Kommissionsledamöterna kommer att väljas enligt ett rotationssystem grundat på principen om jämlikhet. Detta nya system kommer först att införas i samband med att en ny kommission utses år 2009.

Enligt det system som införs i och med Lissabonfördraget ska kommissionen bestå av ett antal ledamöter som motsvarar två tredjedelar av antalet medlemsstater. Den här nya bestämmelsen kommer dock att börja tillämpas först från den 1 november 2014, och Europeiska rådet kommer fortfarande att ha rätt att ändra antalet kommissionsledamöter genom enhälligt beslut. Kommissionens ledamöter ska utses bland medlemsstaternas medborgare genom ett system med lika rotation mellan medlemsstaterna, så att det på ett lämpligt sätt återspeglar den demografiska och geografiska mångfalden i samtliga EU-medlemsstater (den ändrade artikel 17 i EU-fördraget).

B. Utnämningsförfarande

Enligt det förfarande som anges i Amsterdamfördraget utnämndes kommissionens ledamöter tidigare på följande sätt:

— Medlemsstaternas nominering av ordföranden i kommissionen lades först fram till Europaparlamentet för godkännande.

— När kommissionens ordförande hade godkänts utsåg medlemsstaterna de övriga ledamöterna i kommissionen i samråd med den nominerade ordföranden.

— Efter det att man återigen inhämtat Europaparlamentets godkännande utsågs slutligen kommissionsledamöterna.

Med Nicefördragetinfördes följande ändringar:

— Det är rådet som med kvalificerad majoritet utnämner den person som det vill se som kommissionens ordförande. Enligt Lissabonfördraget ska man ta hänsyn till resultatet av valet till Europaparlamentet när kandidaten väljs. Nomineringen måste godkännas av Europaparlamentet.

— Rådet antar med kvalificerad majoritet och i samförstånd med den nominerade ordföranden förteckningen över de personer det vill utse till kommissionsledamöter enligt varje medlemsstats förslag.

— Kommissionens ordförande och övriga ledamöter måste godkännas som grupp av Europaparlamentet för att sedan utses av rådet med kvalificerad majoritet.

C. Rättslig status

1. Mandatets längd

Sedan Maastrichtfördraget har ledamöterna av kommissionen ett lika långt mandat som parlamentsledamöterna, dvs. fem år. Deras mandat kan förnyas.

2.Individuellt ansvar (artiklarna 213.2 och 216 i EG-fördraget)

Ledamöterna av kommissionen

— ska i gemenskapens allmänna intresse fullgöra sina skyldigheter under full oavhängighet, och får i synnerhet vare sig begära eller ta emot instruktioner från någon regering eller något annat organ,

— får under sin ämbetstid inte utöva någon annan avlönad eller oavlönad yrkesverksamhet.

En kommissionsledamot får avsättas av EG-domstolen, på begäran av rådet eller kommissionen, om han eller hon

— har åsidosatt sina förpliktelser,

— inte längre uppfyller de krav som ställs för att han eller hon ska kunna utföra sina uppgifter, eller,

— har gjort sig skyldig till allvarlig försummelse.

3. Kollektivt politiskt ansvar

Kommissionen är kollektivt ansvarig inför parlamentet (artikel 201 i EG-fördraget). Om parlamentet antar en misstroendeförklaring mot kommissionen måste samtliga ledamöter avgå.

ORGANISATION OCH FUNKTION

A. Fördelning av arbetsuppgifter och administrativ organisation

Kommissionen arbetar under politisk ledning av sin ordförande som bestämmer om kommissionens interna organisation för att garantera konsekvens, effektivitet och kollegialitet i kommissionens handlande.

Ordföranden fördelar de olika ansvarsområdena mellan ledamöterna. Varje kommissionsledamot ansvarar på så sätt för ett bestämt område och har befogenhet över motsvarande administrativa avdelningar.

Efter att ha inhämtat kollegiets godkännande utser ordföranden vice ordföranden bland kommissionens ledamöter. Efter kollegiets godkännande kan ordföranden även begära att en kommissionsledamot ska avgå.

Kommissionen har ett generalsekretariat som består av 23 generaldirektorat samt 15 särskilda avdelningar, inklusive Europeiska byrån för bedrägeribekämpning, rättstjänsten, statistikkontoret och publikationsbyrån.

B. Beslutsmetod

Med vissa undantag fattar kommissionen sina beslut med majoritetsomröstning (artikel 17 i fusionsfördraget). Principen är alltså kollektivt ansvar.

BEFOGENHETER

Eftersom det är kommissionen som bevakar gemenskapens intressen är det från kommissionen som initiativen till gemenskapens verksamhet ska komma. Kommissionen ansvarar också för dess genomförande.

A. Initiativbefogenheter

Som allmän regel har kommissionen monopol på initiativ till gemenskapsbeslut. Därför utarbetar den förslag som de två beslutsfattande institutionerna, Europaparlamentet och rådet, sedan fattar beslut om.

1. Det obegränsade initiativet: förslagsbefogenheten

Förslagsbefogenheten utgör den obegränsade delen av initiativrätten på så sätt att den alltid utövas med ensamrätt. Dessutom är den relativt tvingande för den beslutsfattande myndigheten, som inte kan fatta beslut utan ett förslag och inte heller göra det på andra grunder än de som lagts fram.

a. Lagstiftningsinitiativ

Kommissionen utarbetar alla lagstiftningsförslag (förordningar och direktiv) som genomförandet av fördragen kräver och överlämnar dem till rådet och parlamentet (*1.4.1). Vid utarbetandet av förslagen tar kommissionen i allmänhet hänsyn till synpunkter från nationella myndigheter. Detta var en av punkterna som ingick i ”Luxemburg-kompromissen” från 1966. Enligt dokumentet (som är en förklaring utan juridiskt värde, (*1.1.2 och *1.3.6) ska kommissionen för de känsligaste förslagen (s.k. vitala intressen) ta kontakt med regeringarna i medlemsstaterna innan den utarbetar förslagen. Men dessutom sägs att detta samråd inte får påverka kommissionens initiativrätt.

b. Budgetinitiativ

Kommissionen utarbetar det preliminära budgetförslaget som sedan läggs fram för rådet (artiklarna 272.2 och 272.3 i EG-fördraget) (*1.4.3).

c. Initiativ i gemenskapens förbindelser med tredjeländer

Kommissionen har i uppdrag att förhandla fram internationella avtal (artiklarna 133 och 300 i EG-fördraget), som därefter läggs fram för rådet för beslut om att ingå avtalet.

2. Det begränsade initiativet: befogenheten att avge rekommendationer och yttranden

Detta initiativ skiljer sig från det föregående, dels för att kommissionen inte alltid har ensamrätt till det, dels för att det inte utgör den enda beslutsgrunden för den beslutsfattande instansen.

a. Inom ramen för Ekonomiska och monetära unionen

Kommissionen spelade en viktig roll för införandet av EMU. Inför övergången till den tredje etappen (1999) hade den i uppgift att rapportera till rådet om hur medlemsstaterna uppfyllde villkoren för deltagande och ge rådet rekommendationer om en stat skulle få delta eller inte (artikel 121 i EG-fördraget). Förfarandet kommer att vara detsamma i framtiden för nya stater som vill ansluta sig.

När det gäller EMU har kommissionen även en administrativ roll. Den översänder till rådet

— rekommendationer om utarbetande av utkast till allmänna riktlinjer för medlemsstaternas ekonomiska politik (artikel 99.2 i EG-fördraget),

— rapporter om den ekonomiska utvecklingen i medlemsstaterna (artikel 99.3 i EG-fördraget).

— rekommendationer om de åtgärder som bör vidtas mot medlemsstater vars ekonomiska politik inte är förenlig med fastlagda riktlinjer (artikel 99.4 i EG-fördraget),

— förslag till åtgärder i fall av allvarliga ekonomiska problem i gemenskapen eller en medlemsstat (artiklarna 100.1 och 100.2 i EG-fördraget),

— yttranden och rekommendationer i fall av alltför stort underskott i en medlemsstat (artiklarna 104.5 och 104.6 i EG-fördraget),

— förslag om att ge Europeiska centralbanken (ECB) särskilda uppgifter i samband med tillsynen över kreditinstitut och andra finansinstitut (artikel 105.6 i EG-fördraget),

— förslag (utöver de som kommer från ECB) om ändring av stadgan för det europeiska centralbankssystemet (artikel 107.6 i EG-fördraget),

— rekommendationer för växelkursen mellan den gemensamma valutan och andra valutor och om allmänna riktlinjer för valutapolitiken (artikel 111 i EG-fördraget),

— rekommendationer om åtgärder om en medlemsstat riskerar att få svårigheter med sin betalningsbalans (artikel 119 i EG-fördraget).

b. Inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och det polisiära och straffrättsliga samarbetet

Kommissionen medverkar fullt ut i rådets arbete på dessa områden, men den kan också (liksom medlemsstaterna) hänskjuta frågor till rådet (artikel 22 och artikel 34.2 i EU-fördraget). I Lissabonfördraget fastställs det att EU:s höga representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) ska vara vice ordförande för kommissionen. Kommissionen får därmed en starkare roll i utrikespolitiken. De flesta av de områden som tidigare hörde till den så kallade tredje pelaren förs över till det allmänna lagstiftningsförfarandet.

B. Kontrollbefogenheter för tillämpningen av gemenskapsrätten

Enligt gemenskapsfördragen har kommissionen i uppgift att övervaka tillämpningar av fördragen och de beslut som fattats om genomförandet av dessa (sekundärrätt). Detta är kommissionens roll som fördragens väktare. Det gäller främst ”förfarande avseende fördragsbrott” mot medlemsstaterna (artikel 226 i EG-fördraget). Om kommissionen anser att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt fördraget, kan den inleda förfarandet genom att kräva att staten inkommer med synpunkter. Om kommissionen inte finner dessa synpunkter tillfredsställande avger den ett motiverat yttrande och begär att staten rättar sig efter det inom en viss tid. Om detta inte sker, kan kommissionen föra ärendet vidare till domstolen.

C. Verkställande befogenheter

1. Enligt fördragen

De viktigaste befogenheterna är

— genomförandet av budgeten (artikel 274 i EG-fördraget),

— att ge medlemsstaterna tillåtelse att vidta de skyddsåtgärder som föreskrivs i fördragen, särskilt under övergångperioderna,

— tillämpningen av konkurrensbestämmelserna, särskilt i kontrollen av statliga stöd (artikel 88.2 i EG-fördraget).

2. Enligt delegering från rådet

I fördragen (artiklarna 124 i Euratomfördraget och 211 i EG-fördraget) fastställs att kommissionen utövar de befogenheter som rådet ger den för att genomföra de bestämmelser som har fastställts av rådet. EG-fördraget ändrades genom Enhetsakten (artikel 202) för att tvinga rådet att ge kommissionen dessa befogenheter. Men man lät rådet

— förbehålla sig rätten att utöva sin genomförandebefogenhet i särskilda fall,

— ställa vissa villkor för kommissionens utövande av befogenheten.

Inom ramen för dessa bestämmelser har rådet tagit för vana att inrätta ”kommittéer” bestående av nationella tjänstemän kopplade till kommissionens genomförandebefogenheter. Vissa av dessa kommittéer är bara rådgivande, men andra kan begränsa (styrkommittéer) och t.o.m. överta (lagstiftningskommittéer) kommissionens befogenheter. När det gäller konkurrensregler för företag – samordnat förfarande och missbruk av dominerande ställning – har rådet i sina rättsakter gett kommissionen betydande verkställande befogenheter (*3.3.1 och *3.3.2).

Europaparlamentet har upprepade gånger kritiserat de negativa konsekvenserna av detta ”kommittéförfarande” som blev ytterst olämpligt när medbeslutandeförfarandet började tillämpas mer allmänt (se särskilt parlamentets resolution av den 13 december 1990). I och med rådets beslut från 1999 om de förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter stärktes parlamentets roll i kommittéförfarandet genom att det fick rätt till information och översyn.

Efter långa förhandlingar mellan de tre institutionerna infördes genom rådets beslut 2006/512/EG av den 17 juli 2006 ett nytt förfarande (”föreskrivande förfarande med kontroll”). I enlighet med detta ändrade parlamentet sin arbetsordning genom en resolution av den 14 december 2006. Det nya förfarandet ger Europaparlamentet och rådet befogenhet att kontrollera ”kvasilagstiftningsåtgärder” för genomförandet av en rättsakt som antagits genom medbeslutande och att förkasta sådana åtgärder.

D. Lagstiftningsbefogenheter

I fördragen ges sällan kommissionen en riktig lagstiftningsbefogenhet.

1. ”Föråldrade” bestämmelser:

— Fastställande av avgifter på företagen inom ramen för EKSG-fördraget.

— Beslut om takten för avskaffande av skatter och åtgärder med motsvarande verkan samt tullar eller kvantitativa begränsningar under Romfördragets övergångsperiod (införandet av tullunionen).

2. Aktuella bestämmelser:

Tillämpning av gemenskapsbestämmelser för offentliga företag och företag som ska tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (artikel 86.3 i EG-fördraget).

E. Rådgivande befogenheter

Genom fördragen ges kommissionen en allmän befogenhet att lämna rekommendationer och yttranden (artikel 211 i EG-fördraget).

I fördragen anges också att kommissionen ska höras innan vissa beslut fattas. Detta gäller särskilt beslut om anslutning av nya medlemsstater i unionen (artikel 49 i EU-fördraget).

Slutligen hörs kommissionen också om parlamentsledamöternas stadga och om ombudsmannastadgan.

Wilhelm Lehmann
07/2008