Europeiska rådet

RÄTTSLIG GRUND

Artiklarna 4, 13, 17 och 40 i fördraget om Europeiska unionen (EU‑fördraget).

HISTORIA

A. Toppmöten

Toppmöten mellan stats- och regeringscheferna för EU:s medlemsstater hålls nuförtiden i form av Europeiska rådet. Det första av dessa ”europeiska toppmöten” hölls i Paris 1961. Därefter började toppmötena hållas ganska regelbundet, och efter 1969 blev de allt vanligare.

B. Benämningen uppstår

Det var vid toppmötet i Paris i februari 1974 som man beslutade att dessa toppmöten mellan stats- och regeringscheferna skulle hållas regelbundet och gå under namnet ”Europeiska rådet”. Målsättningen var att möjliggöra ett samlat grepp på problemen med den europeiska integrationen och garantera en ordentlig samordning av gemenskapens verksamhet.

C. Uppgifter

I den högtidliga förklaring om Europeiska unionen som stats- och regeringscheferna antog i Stuttgart 1983 fastställdes följande uppgifter för Europeiska rådet:

— Fastställa tillvägagångssätt för att främja den europeiska integrationen.

— Utfärda riktlinjer för gemenskapens verksamhet och det politiska samarbetet.

— Öppna nya samarbetsområden.

— Uttrycka den gemensamma ståndpunkten i utrikespolitiska frågor.

Genom Lissabonfördraget skulle Europeiska rådet bli en EU‑institution. Dess uppgifter skulle vara att ”ge unionen de impulser som behövs för dess utveckling och bestämma dess allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar” (artikel 15 i EU‑fördraget i dess ändrade lydelse).

D. Införlivning i fördragen

Europeiska rådet fördes in i gemenskapsfördragen genom enhetsakten (1986). Sammansättningen fastställdes och det bestämdes att Europeiska rådet skulle sammanträda två gånger om året.

I Maastrichtfördraget (1992) formaliserades Europeiska rådets roll som institution inom EU.

Genom Lissabonfördraget blir Europeiska rådet en fullvärdig EU‑institution (artikel 13 i EU‑fördraget i dess ändrade lydelse).

ORGANISATION

A. Sammansättning

Europeiska rådet består av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer samt kommissionens ordförande. De biträds av utrikesministrarna och en ledamot av kommissionen.

B. Funktion

Europeiska rådet sammanträder minst två gånger om året. Som ordförande fungerar stats- eller regeringschefen för det land som innehar ordförandeskapet i rådet. I princip fattar Europeiska rådet sina beslut enhälligt. Sedan 2002 håller Europeiska rådet ett möte i Bryssel en gång per ordförandeskap. Efter det att unionen utvidgades till 25 medlemsstater började man hålla alla formella möten i Europeiska rådet i Bryssel. Ordförandeskapen har dock rätt att fritt anordna informella möten i Europeiska rådet var de vill.

Genom Lissabonfördraget införs ett långsiktigt ordförandeskap. Ordföranden får ett mandat på 30 månader som kan förnyas en gång.

ROLL

A. Plats i unionens institutionella system

Enligt artikel 3 i EU‑fördraget ingår Europeiska rådet i unionens ”gemensamma institutionella ram”. Men det är mer en instans för allmänna politiska impulser än ett beslutsfattande organ i ordets juridiska mening. Det är bara i undantagsfall som Europeiska rådet fattar beslut med rättsverkan för unionen (se punkt 2 nedan). Det är en instans med en huvudsakligen mellanstatlig karaktär, som fattar beslut med enhällighet.

Europeiska rådet är ännu inte en gemenskapsinstitution. När stats- och regeringscheferna har beslutsrätt enligt EG‑fördraget agerar de som rådet – i den mening detta har inom gemenskapen – och inte som Europeiska rådet. Detta gäller för

— slutliga beslut om att tillåta ett närmare samarbete på gemenskapsområdet (artikel 11.2 i EG‑fördraget),

— beslut om vilka medlemsstater som uppfyller villkoren för att införa den gemensamma valutan (artikel 121.4 i EG‑fördraget).

Samma sak gäller när fördraget om Europeiska unionen (artikel 7) ger rådet, som sammanträder på statschefs- eller regeringschefsnivå, befogenhet att inleda förfarandet med att upphäva en medlemsstats rättigheter genom att slå fast att den allvarligt har åsidosatt unionens principer.

B. Förbindelser med andra institutioner

Europeiska rådet fattar sina beslut helt självständigt. Till skillnad från gemenskapssystemet kräver dessa beslut varken ett initiativ från kommissionen eller deltagande från Europaparlamentet.

I fördraget föreskrivs dock en organisatorisk förbindelse med kommissionen eftersom dess ordförande ingår i Europeiska rådet, som dessutom bistås av ytterligare en kommissionsledamot. Europeiska rådet ber ofta kommissionen att ta fram förberedande rapporter inför sina möten.

Den enda förbindelsen med Europaparlamentet som föreskrivs i fördraget (artikel 4 i EU‑fördraget) är att Europeiska rådet ska förelägga parlamentet

— en rapport efter varje möte,

— en skriftlig årsrapport om unionens framsteg.

Europaparlamentet kan dock utöva ett informellt inflytande

— genom att parlamentets talman närvarar vid mötena i Europeiska rådet, vilket har blivit praxis i dag,

— genom resolutioner som parlamentet antar om frågor som står på föredragningslistan för mötena, om slutsatserna från mötena och om de formella rapporter som Europeiska rådet förelägger det.

Enligt Lissabonfördraget skulle unionens höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik fungera som ett komplement eftersom han eller hon kan lägga fram och genomföra utrikespolitik på Europeiska rådets vägnar.

C. Befogenheter

1. Allmänt

Europeiska rådet ger unionen ”de impulser som behövs för dess utveckling” och fastställer ”allmänna politiska riktlinjer” (artikel 4 i EU‑fördraget).

2. Utrikes- och säkerhetspolitiska frågor

Europeiska rådet fastställer principerna och de allmänna riktlinjerna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) och beslutar om gemensamma strategier för dess genomförande (artikel 13 i EU‑fördraget).

Det beslutar om det ska rekommendera medlemsstaterna att utforma ett gemensamt försvar, enligt artikel 17.1.

Om en medlemsstat motsätter sig antagandet av ett beslut med hänsyn till viktiga inrikespolitiska skäl får rådet med kvalificerad majoritet besluta att hänskjuta frågan till Europeiska rådet för enhälligt beslut (artikel 23.2 i EU‑fördraget). Samma förfarande kan tillämpas om ett antal medlemsstater beslutar att upprätta ett närmare samarbete på detta område (artikel 27c.2 i EU‑fördraget).

3. Polissamarbete och straffrättsligt samarbete

På en rådsmedlems begäran ska Europeiska rådet besluta om ett närmare samarbete i frågor som rör detta område kan upprättas (artikel 40a.2 i EU‑fördraget) (*4.12.1 och *4.12.2). Genom Lissabonfördraget införs flera nya övergångsklausuler som ger Europeiska rådet möjlighet att ändra beslutsreglerna i rådet från enhällighet till majoritet.

RESULTAT

A. Allmän bedömning

Inrättandet av Europeiska rådet har inneburit ett framsteg för den europeiska integrationen, som ansågs vara så långt framskriden att det motiverade att de högsta politiska instanserna i medlemsstaterna träffades regelbundet.

Europeiska rådet har varit effektivt i sitt arbete med att lägga fast de allmänna riktlinjerna för unionens arbete, och även i att lösa upp blockeringar i gemenskapens beslutssystem.

Man kan däremot fråga sig om Europeiska rådets mellanstatliga karaktär och beslutsmetoder kan bromsa den federala utvecklingen av den europeiska integrationen generellt sett, och kanske t.o.m. äventyra de överstatliga resultat som gemenskapen har nått.

B. Bidrag på olika områden

1. Utrikes- och säkerhetspolitik

Sedan början av 90‑talet har utrikes- och säkerhetspolitiken upptagit en stor del av Europeiska rådets toppmöten. De beslut som man har fattat på detta område har främst gällt

— internationell säkerhet, nedrustning och kampen mot terrorism,

— transatlantiska förbindelser,

— förbindelserna med Ryssland,

— förbindelserna med Medelhavsländerna,

— förbindelserna med Asien och Latinamerika,

— lösning av konflikter i före detta Jugoslavien och i Mellanöstern.

I Helsingfors den 10–11 december 1999 beslutade Europeiska rådet att stärka sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik genom att utveckla den militära och civila krishanteringskapaciteten, särskilt möjligheterna att sätta in och genomföra militära operationer under EU:s ledning i samband med internationella kriser.

En europeisk säkerhetsstrategi godkändes av Europeiska rådet i Bryssel den 12 december 2003.

2. Utvidgningen

Europeiska rådet har fastställt villkoren för varje utvidgning av Europeiska unionen. Vid Europeiska rådet i Edinburgh 1992 beslutade man att inleda anslutningsförhandlingar med ett flertal Eftaländer. I Köpenhamn 1993 lade man grunden för en ny anslutningsomgång (Köpenhamnskriterierna). Vid de följande mötena preciserades villkoren för anslutning och de institutionella reformer som måste föregå en anslutning. Vid Europeiska rådets möte i Luxemburg i december 1997 fattades beslutet att inleda anslutningsförhandlingar med länderna i Central- och Östeuropa samt Cypern.

Europeiska rådet i Helsingfors (december 1999) beslutade att inleda anslutningsförhandlingar med Rumänien, Slovakien, Lettland, Bulgarien och Malta, och att erkänna Turkiet som ett kandidatland. Detta beslut utgjorde en milstolpe i utvidgningsprocessen.

Europeiska rådet i Köpenhamn (den 12–13 december 2002) beslutade att Cypern, Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien och Slovenien skulle få ansluta sig den 1 maj 2004. Rumänien och Bulgarien anslöt sig till unionen den 1 januari 2007.

Den 3 oktober 2005 i Luxemburg godkände rådet en ram för förhandlingar med Kroatien och Turkiet om dessa länders anslutning till EU. Förhandlingarna inleddes omedelbart därefter.

3. Institutionell reform

Europeiska rådets möten i Madrid (juni 1989), Strasbourg (december 1989), Dublin I (april 1990) och Dublin II (juni 1990) var mycket betydelsefulla för den process som ledde fram till den ekonomiska och monetära unionen (EMU) och EU‑fördraget. Vid Europeiska rådets möte i Dublin i april 1990 slog man fast att regeringskonferensen om EMU skulle inledas i december 1990, och att en andra regeringskonferens om en politisk union skulle sammankallas.

I mars 1996 inleddes officiellt 1996 års regeringskonferens vid ett extra toppmöte i Turin, som ledde fram till fördragsreformer vilka godkändes av Europeiska rådet i Amsterdam i juni 1997.

Europeiska rådet i Tammerfors (den 15–16 oktober 1999) fastställde villkoren för utformningen av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (*2.1). Europeiska rådet i Helsingfors (december 1999) sammankallade till den regeringskonferens som förberedde Nicefördraget.

Europeiska rådet i Laeken (den 14–15 december 2001) beslutade att sammankalla ett konvent om Europas framtid (*1.1.4) i syfte att skapa ett så brett och öppet underlag som möjligt för nästa regeringskonferens. Konventet lade fram sitt utkast till ”fördrag om upprättande av en konstitution för Europa” för Europeiska rådet i Thessaloniki i juni 2003. Efter en kort regeringskonferens undertecknades fördraget om upprättande av en konstitution för Europa av stats- och regeringscheferna i Rom i oktober 2004 (*1.1.5).

Efter att ha befunnit sig i institutionellt dödläge i två och ett halvt år antog Europeiska rådet den 21–22 juni 2007 ett detaljerat mandat för den regeringskonferens som ledde till undertecknandet av Lissabonfördraget.

Wilhelm Lehmann
07/2008