Europaparlamentet – valsystem
Förfarandena vid val till Europaparlamentet regleras dels av EU lagstiftning, där de regler som är gemensamma för alla medlemsstater anges, exempelvis regler om oförenligheter och införandet av proportionell representation, dels av särskilda nationella bestämmelser som varierar mellan länderna.
RÄTTSLIG GRUND
Artikel 190.1 och 190.2 i EG-fördraget.
GEMENSAMMA BESTÄMMELSER
A. Principer
I grundfördragen bestämdes det att Europaparlamentet först skulle utses bland ledamöterna i de nationella parlamenten, men att de senare skulle väljas i direkta val på grundval av ett förslag som hade utarbetats i parlamentet. Först 1976 beslutade rådet att tillämpa denna bestämmelse genom akten av den 20 september (nu införlivad i EG‑fördraget som artikel 190.1).
I och med Maastrichtfördraget infördes 1992 en bestämmelse i EG‑fördraget (artikel 190.4) om att valen måste hållas i enlighet med en enhetlig valordning i alla medlemsstater och att parlamentet skulle lägga fram ett förslag om detta som sedan enhälligt skulle antas av rådet. Men trots de olika förslag som parlamentet lade fram lyckades inte rådet enas om en enhetlig valordning.
För att bryta dödläget införde man genom Amsterdamfördraget en möjlighet i EG‑fördraget att i avsaknad av en enhetlig valordning införa ”gemensamma principer” för att stärka Europaparlamentets demokratiska legitimitet och känslan för EU‑medborgarskapet. Tack vare detta kunde man sedan genom rådets beslut 2002/772/EG, Euratom av den 25 juni 2002 och den 23 september 2002 ändra akten från 1976. Genom beslutet infördes principerna om proportionell representation och att uppdraget som ledamot av Europaparlamentet inte är förenligt med uppdraget som ledamot av ett nationellt parlament.
B. Tillämpning: Gällande gemensamma bestämmelser
1. Rösträtt och valbarhet för personer som inte är medborgare i den stat där de är bosatta
Enligt artikel 19 i EG‑fördraget ska ”varje unionsmedborgare som är bosatt i en medlemsstat där han inte är medborgare ha rösträtt och vara valbar vid kommunala val i den medlemsstat där han är bosatt”. Genomförandebestämmelser för att tillämpa denna rätt antogs den 6 december 1993 i direktiv 93/109/EG.
2. Valsystem
Europaparlamentets ledamöter ska väljas genom proportionell representation, antingen genom listval (valsedlar) eller ett förfarande med ”enkel överförbar röst” (rådets beslut 2002/772/EG, Euratom).
3. Oförenlighet
Uppdraget som ledamot av Europaparlamentet är inte förenligt med att vara kommissionsledamot, domare, generaladvokat eller justitiesekreterare vid EG‑domstolen, ledamot av revisionsrätten, ledamot av Ekonomiska och sociala kommittén, ledamot av kommittéer eller andra organ som har tillsatts enligt fördragen för att förvalta EU:s medel eller för att utföra permanenta och direkta förvaltningsuppgifter, styrelseledamot, direktionsledamot eller anställd i Europeiska investeringsbanken, samt tjänsteman eller annan anställd i aktiv tjänst inom EU:s institutioner eller i organ som är knutna till dem.
År 2002 beslutade rådet att även följande uppdrag är oförenliga med uppdraget som ledamot i Europaparlamentet: ledamot av förstainstansrätten, ledamot i Europeiska centralbankens direktion, Europeiska ombudsmannen och naturligtvis ledamot av ett nationellt parlament.
FÖRFARANDEN SoM REGLERAS AV NATIONELLA BES BESTÄMMELSER
Utöver dessa gemensamma bestämmelser styrs valsystemet av nationella bestämmelser som ibland kan vara väldigt olika varandra.
A. Valsystem
Till följd av rådets beslut från 2002 måste alla medlemsstater numera använda ett system baserat på proportionell representation. Listor som får mindre än 5 procent av rösterna i Tyskland eller Frankrike, eller 4 procent i Sverige och Österrike, utesluts från fördelningen av mandaten. Fram till valet 1994 tillämpade Storbritannien majoritetsval (utom i Nordirland där ett proportionellt system redan användes). De flesta nya medlemsstater har en spärr på 5 eller 4 procent.
B. Indelning i valkretsar
I elva medlemsstater (Danmark, Grekland, Finland, Frankrike, Nederländerna, Luxemburg, Portugal, Spanien, Sverige, Tyskland och Österrike) utgjorde hela landet en enda valkrets fram till 2003. I fyra medlemsstater (Belgien, Storbritannien, Irland och Italien) hade man delat in landet i flera valkretsar. De flesta nya medlemsstater har infört systemet med en enda valkrets (t.ex. Tjeckien och Ungern). Polen har 13 regionala valkretsar.
Sedan rådets beslut från 2002 har flera av de gamla medlemsstaterna ändrat eller håller på att ändra sina lagar. Frankrike utgör inte längre en enda valkrets utan består av åtta stora valkretsar: nordväst, väst, öst, sydväst, sydöst, Centralmassivet, Île‑de‑France och de utomeuropeiska territorierna. I Tyskland kommer vallagen inte att ändras, men partierna kan välja om en lista ska gälla enbart i en delstat eller i hela landet. På liknande sätt kan partierna i Finland lägga fram listor antingen bara i en valkrets eller i hela landet.
C. Rösträtt
1. Rösträtt för personer som inte är medborgare i den stat där de är bosatta
Rösträttsåldern är 18 år i samtliga medlemsstater, utom i Österrike (16 år). EU-medborgare som är bosatta i en annan medlemsstat än den egna har numera (artikel 19 i EG‑fördraget) rösträtt i val till Europaparlamentet i den medlemsstat där de är bosatta, på samma villkor som medborgarna där. Definitionen av begreppet bosättningsland varierar dock mellan medlemsstaternas valsystem.
I vissa länder måste väljarna vara skrivna eller ha sin permanenta bostad i landet (Finland och Frankrike), i andra måste de stadigvarande vistas där (Belgien, Grekland, Italien, Luxemburg, Portugal, Spanien och Tyskland), eller vara upptagna i vallängden (Danmark, Storbritannien, Irland, Nederländerna, Sverige och Österrike).
EU-medborgare som är bosatta i Luxemburg måste kunna visa att de varit bosatta en viss tid i landet för att få rösträtt. Den 18 februari 2003 trädde en ny vallag i kraft och sedan dess krävs fem års bosättning i Luxemburg, men detta gäller inte EU‑väljare som saknar rösträtt i sitt hemland på grund av att de är bosatta utanför sin medlemsstat eller har varit det under en viss tid.
2. Att rösta i hemlandet när man är utlandsboende
I Storbritannien gäller rösträtten för utlandsboende endast statstjänstemän, militärer och medborgare som bott utomlands i högst fem år och som anmält detta till behöriga myndigheter. Danmark, Nederländerna, Portugal och Österrike ger inte rösträtt till medborgare som bor i en annan EU‑medlemsstat. Belgien, Frankrike, Grekland, Italien, Spanien och Sverige ger rösträtt till sina medborgare oavsett i vilket land de är bosatta. Tyskland ger rösträtt till medborgare som varit bosatta i ett annat land under högst tio år. I Irland och Ungern får endast EU‑medborgare som är folkbokförda i landet rösta.
D. Valbarhet
Förutom kravet på medborgarskap i en medlemsstat, vilket är gemensamt för alla medlemsstater, varierar villkoren för valbarhet från land till land.
1. Minimiålder
I Österrike, Danmark, Finland, Nederländerna, Luxemburg, Portugal, Spanien, Sverige och de flesta nya medlemsstaterna är minimiåldern 18 år, i Belgien, Storbritannien, Grekland, Irland, Litauen, Polen, Slovakien och Tjeckien 21 år, i Frankrike 23 år och i Italien 25 år.
2. Bosättning
I Luxemburg krävs enligt den nya vallagen av den 18 februari 2003 minst fem års bosättning (tidigare var det tio år) för att en EU‑medborgare ska kunna ställa upp till val till Europaparlamentet. Dessutom måste majoriteten av kandidaterna på varje lista vara medborgare i Luxemburg.
E. Nominering av kandidater
I vissa medlemsstater (Danmark, Estland, Grekland, Nederländerna, Sverige och Tjeckien) kan bara partier och partiliknande organisationer nominera kandidater. I de övriga staterna krävs bara ett visst antal underskrifter eller väljare för nominering, och i vissa fall (Storbritannien, Irland och Nederländerna) dessutom en deposition. I Irland och Italien kan en kandidat nominera sig själv om han eller hon har stöd av ett visst antal underskrifter.
F. Valdag
Den traditionella valdagen varierar:
— torsdag i Danmark, Storbritannien, Irland och Nederländerna,
— söndag i alla andra länder.
Det senaste valet till Europaparlamentet hölls den 10 och 13 juni 2004. Nästa val kommer att hållas den 4 och 7 juni 2009.
G. Väljarnas möjlighet att påverka kandidaternas rangordning på listan
I fem stater (Tyskland, Spanien, Frankrike, Grekland och Portugal) kan väljarna inte påverka kandidaternas rangordning på listan. I andra (Österrike, Belgien, Danmark, Finland, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Sverige) kan man genom preferensröstning ändra kandidaternas rangordning på listan. I Luxemburg kan man dessutom rösta på kandidater från olika listor. I Sverige kan väljarna även lägga till eller stryka namn på listorna. I Storbritannien, Irland och Malta används inte listsystemet.
H. Mandatfördelning
De flesta medlemsstater använder heltalsmetoden när mandaten fördelas. I Tyskland används den s.k. Hare-Niemeyer-metoden och i Luxemburg en variant av heltalsmetoden (Hagenbach‑Bischoff‑metoden). I Italien fördelas mandaten enligt ett system med helkvoter och största restkvoter, i Irland enligt ett preferensröstningssystem, i Grekland enligt ett viktat proportionellt system och i Sverige enligt en variant på Sainte‑Laguës metod (den jämkade uddatalsmetoden, där varje partis röstetal divideras med 1,4).
I. Valprövning och valkampanjsregler
För Danmark, Luxemburg och Tyskland ska valprövningen göras av Europaparlamentet. I Storbritannien, Belgien, Finland, Frankrike, Italien, Irland och Österrike är det domstolarna som gör valprövningen, medan både domstolar och parlament sköter valprövningen i Tyskland. I Spanien sköts valprövningen av en central valnämnd. I Portugal och Sverige görs valprövningen av en särskild valnämnd.
Till skillnad från vid nationella val finns det inga särskilda kampanjregler för valet till Europaparlamentet. Under lång tid fick de politiska partierna på EU-nivå inga direkta bidrag för valkampanjer. Nyligen har det emellertid inrättats ett system för finansiering av europeiska politiska partier (förordning (EG) nr 2004/2003). I och med denna förordning blir det även tillåtet att bilda politiska stiftelser på europeisk nivå.
J. Vakanser under mandatperioden
I vissa medlemsstater (Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal och Österrike) ges mandat som blivit vakanta (efter så kallad öppen avgång) till de första kandidaterna på listan som inte blivit valda (eventuellt efter omflyttning beroende på hur många röster respektive kandidat har fått). I Belgien, Irland, Sverige och Tyskland går vakanta mandat till suppleanter. Om det saknas suppleanter går man i Spanien och Tyskland efter rangordningen på listan. I Storbritannien anordnar man fyllnadsval. I Grekland går vakanta mandat till suppleanter på samma lista. Om det inte finns tillräckligt många kandidater på listan anordnas fyllnadsval. Europaparlamentet håller för närvarande på att utarbeta en resolution för att ändra reglerna för ledamöternas föräldraledighet så att de anpassas till medlemsstaternas lagar för att tillsätta vakanser.
EUROPAPARLAMENTETS ROLL
Europaparlamentet har sedan 1960-talet vid flera tillfällen i betänkanden, resolutioner och skriftliga och muntliga frågor tagit ställning i frågor som rör vallagarna, och har lagt fram förslag enligt Romfördragets artikel 138. För att få fram en enhetlig valordning har parlamentet antagit tre resolutioner 1991, 1992 och 1993. Rådet betraktade inte dessa tre resolutioner som ett förslag enligt artikel 138 i EG‑fördraget och antog endast förslaget om fördelning av mandaten mellan medlemsstaterna.
Enligt artikel 190.4 i EG‑fördraget, ändrad genom Amsterdamfördraget, ska Europaparlamentet utarbeta ett förslag till allmänna direkta val enligt en i alla medlemsstater enhetlig ordning eller i enlighet med principer som är gemensamma för alla medlemsstater. Parlamentets utskott för institutionella frågor beslutade i september 1997 att utarbeta ett betänkande för att underlätta genomförandet av denna nya bestämmelse. Detta ledde till en resolution om en enhetlig valordning. I rådets beslut av den 25 juni 2002 finns stora delar av Europaparlamentets förslag med, men rådet accepterade inte förslaget om att inrätta en gemensam europeisk valkrets för att fördela 10 procent av mandaten.
Att det fortfarande inte finns någon enhetlig valordning för Europaparlamentet visar hur svårt det är att jämka samman de olika nationella traditionerna. Europaparlamentet hoppas att den möjlighet att anta gemensamma principer som skapats genom Amsterdamfördraget kommer att göra det möjligt att lösa dessa svårigheter. Lissabonfördraget skulle ge en rättslig grund för att anta en enhetlig valordning med Europaparlamentets samtycke.
Wilhelm Lehmann
07/2008