Europaparlamentet: befogenheter

RÄTTSLIG GRUND

Artiklarna 189‑201 i EG‑fördraget.

MÅL

Europaparlamentet är den institution som representerar de europeiska medborgarna och utgör alltså den demokratiska grunden för gemenskapen. För att gemenskapen ska få fullt demokratiskt berättigande måste parlamentet delta helt och fullt i lagstiftningsförfarandet och på medborgarnas vägnar utöva politisk kontroll över de andra institutionerna i gemenskapen.

BEFOGENHETER AV KONSTITUTIONELL KARAKTÄR OCH RATIFICERINGSBEFOGENHETER

Sedan Europeiska enhetsakten antogs måste parlamentet samtycka till alla anslutningsfördrag för nya medlemsstater och alla associeringsavtal. I enhetsakten infördes också samma regel för sådana internationella avtal som har stor betydelse för gemenskapens budget (regeln ersatte det tidigare förlikningsförfarandet som införts 1975). Genom Maastrichtfördraget infördes detta samtyckesförfarande också för sådana avtal som skapar en särskild institutionell ram, eller som innebär ändring av en rättsakt som antagits enligt medbeslutandeförfarandet. Parlamentets samtycke krävs också för rättsakter som handlar om valförfarandet (sedan Maastrichtfördraget). Sedan Amsterdamfördraget antogs måste parlamentet också samtycka innan rådet kan besluta att det finns en klar risk att en medlemsstat allvarligt bryter mot Europeiska unionens grundläggande principer, och innan det kan utfärda rekommendationer till eller besluta om påföljder för denna medlemsstat. Å andra sidan kan förslaget till stadga för Europaparlamentets ledamöter inte heller antas av Europaparlamentet utan rådets samtycke.

PARLAMENTETS DELTAGANDE I LAGSTIFTNINGSPROCESSEN

Europaparlamentet deltar i utformningen av gemenskapens lagstiftning i olika hög grad beroende på den rättsliga grunden för den rättsakt det gäller. Parlamentets roll har utvecklats från enbart rådgivande till medbeslutande på lika villkor som rådet.

A. Medbeslutande

Sedan Nicefördraget trädde i kraft gäller det förenklade medbeslutandeförfarandet (artikel 251 i EG‑fördraget) för 46 rättsliga grunder i EG‑fördraget när man antar rättsakter (*1.3.1). Man kan alltså betrakta det som det sedvanliga lagstiftningsförfarandet. Detta medbeslutandeförfarande gör att parlamentet i princip är likställt med rådet. Om de två institutionerna är eniga antas rättsakten vid första behandlingen, men om de är oeniga måste de först lyckas nå förlikning innan rättsakten antas.

B. Samråd

Samrådsförfarandet gäller fortfarande för jordbrukspolitik, skattefrågor, konkurrenspolitik, harmonisering av lagstiftning som inte rör den inre marknaden, de delar av social- och miljöpolitiken som kräver enhälliga beslut och vissa delar som rör skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Det gäller även när man antar allmänna bestämmelser och principer för kommittéförfarandet. Samråd är även den princip som ska tillämpas för det nya instrumentet ”rambeslut”, som genom Amsterdamfördraget infördes genom tredje pelaren (artikel 34.2 b i EU‑fördraget) för att anpassa medlemsstaternas lagar och andra författningar.

C. Samarbete

Samarbetsförfarandet (artikel 252 i EG‑fördraget) infördes genom Europeiska enhetsakten och utvidgades genom Maastrichtfördraget till att omfatta de flesta lagstiftningsområden där rådet fattar majoritetsbeslut. Enligt samarbetsförfarandet ska rådet vid andra behandlingen ta hänsyn till de ändringar som parlamentet har antagit med absolut majoritet, om kommissionen har godkänt dem. I och med detta fick parlamentet för första gången verkliga lagstiftningsbefogenheter. Samarbetsförfarandet har fått mindre betydelse efter den utökade användningen av medbeslutandeförfarandet genom Amsterdamfördraget. Det används nu endast i samband med fyra bestämmelser inom den ekonomiska och monetära politiken (artikel 98 och framåt).

D. Samtycke

Sedan Maastrichtfördraget antogs gäller samtyckesförfarandet inom de få lagstiftningsområden där rådet fattar enhälliga beslut. Genom Amsterdamfördraget har dessa begränsats till strukturfonderna och Sammanhållningsfonden (artikel 161 i EG‑fördraget).

E. Initiativrätt

Genom Maastrichtfördraget fick parlamentet dessutom initiativrätt på lagstiftningsområdet, men denna rätt inskränker sig till att parlamentet får uppmana kommissionen att lägga fram ett förslag.

BUDGETBEFOGENHETER (*1.4.3)

Europaparlamentet är en av de två budgetansvariga myndigheterna och har sista ordet när det gäller icke‑obligatoriska utgifter (artikel 272 i EG‑fördraget).

Parlamentet deltar i budgetförfarandet redan från förberedelsestadiet, i synnerhet när de allmänna riktlinjerna och de olika typerna av utgifter ska fastställas (artikel 269 och framåt i EG‑fördraget).

Under diskussionerna om budgeten har parlamentet rätt att föreslå ändringar av de icke-obligatoriska utgifterna, men kan endast lägga fram ändringsförslag för de obligatoriska utgifterna (artikel 272 i EG‑fördraget).

Parlamentet antar slutgiltigt budgeten och kontrollerar att den genomförs (artiklarna 272, 275 och 276 i EG‑fördraget).

Parlamentet diskuterar kommissionens allmänna årsrapport (artikel 200 i EG‑fördraget).

Parlamentet beviljar ansvarsfrihet för budgetens genomförande (artikel 276 i EG‑fördraget).

I och med Lissabonfördraget kommer man inte längre att göra skillnad mellan obligatoriska utgifter och icke-obligatoriska utgifter och Europaparlamentet kommer att likställas med rådet i det årliga budgetförfarandet.

BEFOGENHETER ATT KONTROLLERA KOMMISSIONEN

Europaparlamentet har flera olika kontrollbefogenheter:

A. När kommissionen tillträder

Sedan 1981 har parlamentet informellt godkänt kommissionen genom att samtycka till dess program. Det var dock inte förrän Maastrichtfördraget trädde i kraft (1992) som parlamentets godkännande krävdes innan medlemsstaterna kunde utse kommissionens ordförande och ledamöter som ett kollegium. Med Amsterdamfördraget gick man ännu ett steg längre genom att kräva att parlamentet ska godkänna kommissionens ordförande först och därefter de övriga ledamöterna. Enligt Lissabonfördraget måste kandidaten till ordförandeposten i kommissionen väljas med hänsyn till resultaten i valen till Europaparlamentet.

B. Förslag om misstroendevotum

Bestämmelserna om förslag om misstroendevotum mot kommissionen (artikel 201 i EG‑fördraget) har funnits sedan Romfördraget. Det krävs två tredjedelars majoritet av de avgivna rösterna och en majoritet av Europaparlamentets samtliga ledamöter. Om förslaget om misstroendevotum antas måste hela kommissionen avgå. Hittills har endast åtta förslag om misstroendevotum blivit föremål för omröstning och inget har antagits. Antalet röster till förmån för misstroendevotum har dock ökat stadigt. Vid den senaste omröstningen (den 8 juni 2005) röstade dock endast 35 ledamöter för, medan 589 röstade emot och 35 röster lades ned.

C. Parlamentsfrågor

Dessa omfattar muntliga och skriftliga frågor, med eller utan debatt (artikel 197 i EG‑fördraget), samt frågor till frågestunden. Kommissionen och rådet är skyldiga att besvara dessa frågor.

D. Undersökningskommitté

Parlamentet har rätt att tillsätta en tillfällig undersökningskommitté för att undersöka påstådda överträdelser eller missförhållanden vid tillämpningen av gemenskapsrätten (artikel 193 i EG‑fördraget).

E. Kontroll av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och av polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet

På dessa områden har parlamentet rätt att få regelbunden information och kan ställa frågor eller göra rekommendationer till rådet. Parlamentet ska höras om de viktigaste aspekterna och de grundläggande valmöjligheterna när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och om varje åtgärd som planeras med undantag för gemensamma ståndpunkter om det politiska och rättsliga samarbetet (artiklarna 21 och 39 i EU‑fördraget). Genomförandet av det interinstitutionella avtalet om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning (2006/C 139/01) har förbättrat samrådet om de ekonomiska aspekterna av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Efter det att Lissabonfördraget trätt i kraft gäller det sedvanliga lagstiftningsförfarandet (medbeslutande) för nästan alla delar av polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet, liksom för andra politiska åtgärder inom området frihet, rättvisa och säkerhet. Utrikespolitiskt kommer inrättandet av unionens höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik att öka parlamentets inflytande eftersom han/hon också blir kommissionens vice ordförande.

TALAN VID EG‑DOMSTOLEN

Europaparlamentet har rätt att väcka talan vid Europeiska gemenskapernas domstol om en annan institution bryter mot fördraget.

Parlamentet har interventionsrätt, d.v.s. att det kan stödja en av parterna i ett mål inför domstolen. Denna rätt utnyttjades bl.a. i ”Isoglukosmålet” (mål 138/79 och 139/79 av den 29 oktober 1980). I sin dom ogiltigförklarade domstolen en rådsförordning på grund av att rådet inte hade uppfyllt sin skyldighet att samråda med parlamentet.

Parlamentet kan vid EG-domstolen väcka underlåtenhetstalan mot en EU-institution om den i strid med fördraget underlåter att vidta åtgärder (artikel 232 i EG‑fördraget), såsom parlamentet gjorde i mål 13/83, där rådet dömdes för att ha underlåtit att vidta åtgärder på området för den gemensamma transportpolitiken (*4.6.1).

Enligt Amsterdamfördraget kunde Europaparlamentet väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt från en annan EU‑institution endast för att tillvarata sina egna rättigheter. Genom Nicefördraget ändrades artikel 230 i EG‑fördraget så att parlamentet inte behöver ange särskilda skäl och därför kan väcka talan på samma sätt som rådet, kommissionen och medlemsstaterna. Parlamentet kan vara svarande om talan förs mot en rättsakt som antagits enligt medbeslutandeförfarandet, eller om en av dess rättsakter är avsedd att ha rättsverkan i förhållande till tredje man. Artikel 230 i EG‑fördraget följer således EG‑domstolens domar i målen 320/81, 294/83 och 70/88.

Parlamentet får slutligen också inhämta EG-domstolens yttrande i syfte att fastställa om ett tilltänkt internationellt avtal är förenligt med fördraget (artikel 300 i EG‑fördraget, ändrad genom Nicefördraget).

FRAMSTÄLLNINGAR

När unionsmedborgarna utövar sin rätt att lämna in framställningar lämnas dessa till Europaparlamentet. (Artikel 194 i EG‑fördraget) (*2.5)

UTNÄMNING AV EUROPEISKA OMBUDSMANNEN

Europaparlamentet utser Europeiska ombudsmannen (artikel 195 i EG‑fördraget) (*1.3.14).

Wilhelm Lehmann
07/2008