EU:s inkomster och utgifter

RÄTTSLIG GRUND

― Fördragen:

― Skatteinkomster: artiklarna 268–280 i EG‑fördraget och artikel 173 i Euratomfördraget.

― Lån: artikel 308 i EG‑fördraget och artiklarna 172 och 203 i Euratomfördraget.

― Rådets beslut av den 29 september 2000 (EGT L 253, 7.10.2000, s. 42).

― Rådets förordning (EG, Euratom) nr 2028/2004 av den 16 november 2004 om ändring av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 om genomförande av beslut nr 94/728/EG, Euratom om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel (EUT L 352, 27.11.2004).

― Budgetförordningen (rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget, EGT L 248, 16.9.2002, ändrad genom rådets förordning (EG, Euratom) nr 1995/2006 av den 13 december 2006, EUT L 390, 30.12.2006), särskilt artiklarna 40–47).

SYFTE

Att ge Europeiska unionen finansiell självständighet inom de gränser som budgetdisciplinen sätter.

RESULTAT

Parlamentet och rådet beslutar om utgifterna medan inkomsterna fastställs genom beslut av rådet efter ratificering av medlemsstaternas parlament.

INKOMSTER

A. ”Traditionella” egna medel

Dessa skapades genom beslut av rådet 1970 och har betalats in sedan dess. År 2008 utgjorde de 16 procent av budgeten. De består av följande:

― Jordbrukstullar och sockerproduktionsavgifter.

― Tullavgifter.

B. Momsmedel

Moms ingick redan i 1970 års beslut, men började inte tillämpas förrän medlemsstaternas momssystem harmoniserades (1979). Den består av överföring till gemenskapen av en procentandel av den moms som tas upp i medlemsstaterna. Momsmedlen motsvarade 16 procent av budgeten 2008.

C. ”Andra” egna medel

Andra inkomster omfattar den inkomstskatt som betalas av EU:s personal, bidrag från länder utanför EU till vissa EU‑program och böter från de företag som bryter mot konkurrenslagstiftningen eller annan lagstiftning. Dessa olika medel uppgår till ungefär 1 procent av budgeten.

D. BNI‑baserade medel

Den så kallade fjärde resursen skapades genom beslut 1988 och bestod av en uttaxering baserad på medlemsstaternas BNP med en procentsats som fastställdes i budgeten för varje år. Under 2008 motsvarar den 0,5896 procent av medlemsstaternas bruttonationalinkomst (BNI), enligt artikel 2.1.d i rådets beslut 2000/597 av den 29 september 2000. Ursprungligen skulle den endast tas upp om de övriga egna medlen inte täckte utgifterna, men nu finansierar den huvuddelen av EU:s budget: år 2008 utgjorde de BNI‑baserade medlen 67 procent av EU:s allmänna budget.

E. Korrigeringsmekanism

Korrigering av budgetobalanserna mellan medlemsstaternas bidrag är också en del av systemet med egna medel. Den ”brittiska rabatt” som beslutades 1984 och som innebär en sänkning av Storbritanniens moms‑ och BNP‑avgifter betalas av samtliga övriga medlemsstater, även om Tyskland, Nederländerna, Österrike och Sverige får sina avgifter minskade med en fjärdedel. I december 2005 bekräftade Europeiska rådet dessa arrangemang även om beslutet innebär en långsam avveckling av Storbritanniens rabatt, och enbart för perioden 2007–2013 dessutom en minskning av Nederländernas årliga BNI‑avgift med 605 miljoner euro och av Sveriges årsavgift med 150 miljoner euro. Efter ett förslag från kommissionen av den 8 mars 2006 (KOM(2006)99) fattade rådet sedan den 7 juni 2007 beslut om systemet för egna medel för att täcka dessa justeringar (beslutet håller för närvarande på att ratificeras och kommer att gälla retroaktivt fr.o.m. den 1 januari 2007).

F. Upp‑ och utlåning

I Euratomfördraget ges gemenskapen uttryckligen rätt att ta upp lån. Även om EG‑fördraget inte föreskriver någon sådan rätt har artikel 308 i fördraget tillämpats i detta syfte och upplåningen har ökat kraftigt i volym sedan 1978.

Det nya interinstitutionella avtalet om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning från maj 2006 ger ökade möjligheter att använda sådana ”nya finansiella instrument”:

Kommissionen och Europeiska investeringsbanken (EIB) har uppmanats att lägga fram förslag om följande inom sina respektive ansvarsområden:

― Att EIB i enlighet med Europeiska rådets slutsatser från december 2005 ska öka sin kapacitet för lån till forskning och utveckling och garantier på upp till 10 miljarder euro under perioden 2007–2013, med ett EIB‑bidrag på upp till 1 miljard euro från reserven för riskdelningsfinansiering.

― Instrumenten till förmån för transeuropeiska nät (TEN) och små‑ och medelstora företag ska förstärkas med ett belopp för lån och garantier på upp till ca 20 miljarder euro respektive 30 miljarder euro med ett EIB‑bidrag på upp till 0,5 miljarder euro från reserven för TEN respektive 1 miljard euro från reserven för konkurrenskraft och innovation.

UTGIFTER

A. Grundläggande principer

Gemenskapsbudgeten följer de nio allmänna principer som finns angivna i artiklarna 3‑30 i budgetförordningen, nämligen enhetlighet, korrekthet i budgeten, ettårighet, jämvikt, en enda beräkningsenhet (euron), universalitet, specificering (varje anslag ska avse en specifik typ av utgift), sund ekonomisk förvaltning samt öppenhet.

Dock måste principen om ettårighet vara förenlig med behovet att genomföra fleråriga åtgärder, något som ökat i betydelse i budgeten. Därför omfattar budgeten differentierade anslag som består av:

― Åtagandeanslag som täcker totalkostnaden under det innevarande budgetåret för rättsliga åtaganden som avtalats för flerårig verksamhet.

― Betalningsanslag som täcker utgifter i samband med genomförande av åtaganden som avtalats under innevarande eller tidigare budgetår.

Enhetsprincipen följs inte helt eftersom anslagen från Europeiska utvecklingsfonden inte ingår i budgeten. Parlamentet har i sina resolutioner upprepade gånger begärt att Europeiska utvecklingsfonden ska införlivas i den allmänna budgeten.

B. Budgetstruktur som baseras på anslagens karaktär

1.Typ av anslag: obligatoriska utgifter/icke‑obligatoriska utgifter (se även *1.4.3)

I artikel 272 i EG‑fördraget anges två typer av utgifter: ”obligatoriska” utgifter som gör det möjligt att fullgöra de skyldigheter som föreskrivs i fördraget eller i de rättsakter som antagits i enlighet med fördraget, samt ”icke‑obligatoriska” (samtliga övriga) utgifter. I fördraget fastställs även två olika förfaranden.

Obligatoriska utgifter består främst av:

― Utgifter för prisstöd inom jordbruket (EUGFJ Garantisektionen).

― Internationella avtal, däribland fiskeavtal.

― Reserver för lånegarantier och reserver för katastrofhjälp.

― Pensioner för EU‑anställda tjänstemän.

2.Driftsutgifter/administrativa utgifter/individuella verksamhetsbudgetar

Den allmänna budgeten är indelad i åtta avsnitt, en för varje institution. Medan övriga institutioners avsnitt främst består av administrativa utgifter består kommissionens avsnitt (avsnitt III) av driftsutgifter för att finansiera åtgärder och program samt administrativa kostnader för att genomföra dem (tekniskt bistånd, byråer och personal).

Som ett led i sin administrativa reform har kommissionen infört en ny uppställning i budgeten genom att upprätta individuella verksamhetsbudgetar där man sammanför utgifter för en viss åtgärd och på så sätt gör det lättare att bedöma kostnader och effektivitet för var och en av gemenskapens åtgärder: ”verksamhetsbaserad budgetering”.

3.Flerårig budgetram (*1.5.2)

Sedan 1988 har gemenskapsutgifterna placerats i en flerårig ram som kallades ”budgetplanen” men numera kallas ”budgetramen”, i vilken man delar upp budgeten i rubriker med utgiftstak. I den fleråriga budgetramen anges en beräkning av omfattningen och sammansättningen av gemenskapens förväntade utgifter. Där återspeglas också huvudprioriteringarna i budgeten för den period som omfattas (vanligen sju år, men i och med Lissabonfördraget ”åtminstone fem år”, vilket skulle göra det möjligt att samordna den med kommissionens och parlamentets mandatperiod). Detta är viktigt att de förordningar som styr de olika EU‑programmen överensstämmer med den fleråriga budgetramen. Dessa förordningar är tillsammans med budgetförordningen centrala för genomförandet av budgeten (*1.5.3).

Den fleråriga budgetramen ersätter inte de årliga budgetarna.

EUROPAPARLAMENTETS ROLL

A. Inkomster

Parlamentet har i flera resolutioner (t.ex. dess resolution av den 11 mars 1999, dess resolution av den 8 juni 2005 om politiska utmaningar och budgetmedel i ett utvidgat EU 2007–2013 och dess resolution av den 17 maj 2006 om det interinstitutionella avtalet) uppmärksammat att inkomsterna inte räcker till och uttryckt sitt stöd för en reformering av systemet med egna medel. Parlamentet har lagt fram förslag för att se till att unionen är ekonomiskt oberoende och för att inkasseringen av inkomster ska bli mer insynsvänlig för medborgarna och mer demokratisk.

Resolutionen av den 29 mars 2007 om framtiden för Europeiska unionens egna medel (vilken byggde på initiativbetänkandet från Alain Lamassoure, som rådfrågade EU:s nationella parlament i syfte att nå ett samförstånd om en konsekvent strategi för framtiden för EU:s egna medel) innehöll gemensamma riktlinjer för kommissionens översynsarbete 2008/2009, och gav på så sätt en klar signal till stats‑ och regeringscheferna om vilka tankar deras parlament hade om framtiden. Efter att man i resolutionen hade pekat på de brister som förekommer i det nuvarande finansieringssystemet rekommenderades en reformstrategi i två steg:

― I ett första skede bör fullständig jämlikhet och solidaritet mellan medlemsstaterna uppnås.

― I reformens andra skede bör ett nytt system för egna medel införas, med följande principer som grundvalar: fullständig respekt för principen om medlemsstaternas suveränitet i skattefrågor, skatteneutralitet, gradvis införande av det nya systemet utan att detta medför en ökning av de totala offentliga utgifterna eller ett ökat skattetryck för medborgarna.

Lissabonfördraget öppnar nya möjligheter i detta avseende (artikel 311 i EUF‑fördraget (konsoliderad version) som ersätter artikel 279 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen). Där hävdas att budgeten helt och hållet bör finansieras med egna medel och att rådet efter att ha rådfrågat parlamentet enhälligt ska fatta beslut om unionens system för egna medel, däribland möjligheten att införa nya kategorier för egna medel och att avskaffa redan befintliga sådana. Ett sådant beslut kommer att behöva ratificeras av medlemsstaterna. Rådet måste emellertid ha fått parlamentets samtycke innan det kan anta genomförandeåtgärder för ett sådant beslut. Detta kan ses som ett steg i riktning mot en gemenskapsmetod även på området för unionens egna medel.

B. Utgifter (*1.4.3)

Parlamentet har från början motsatt sig distinktionen mellan obligatoriska och icke‑obligatoriska utgifter, och betraktar den som en begränsning av parlamentets befogenheter. Även om detta kriterium är av teknisk natur har det stora konsekvenser för institutionerna eftersom kriteriet fastställer uppdelningen av budgetbefogenheter mellan rådet och parlamentet. Det utgör också grunden för utformningen av parlamentets budgetbefogenheter.

Parlamentet har flera gånger vänt sig till EG‑domstolen. I det interinstitutionella avtalet om budgetdisciplin av den 17 maj 2006 upprätthålls dock distinktionen mellan obligatoriska och icke‑obligatoriska utgifter, men samtidigt bekräftas och utvecklas principen om att budgeten beslutas gemensamt av Europaparlamentet och rådet.

Enligt vad som mera ingående behandlas i faktabladet om budgetförfarandet (*1.4.3), skulle den nuvarande distinktionen mellan icke‑obligatoriska utgifter (där parlamentet har det sista ordet), och obligatoriska utgifter (där parlamentet bara kan föreslå ändringar) avskaffas i och med Lissabonfördraget.

Helmut Werner
07/2008