Den ekonomiska och monetära unionens institutioner

RÄTTSLIG GRUND

― Artiklarna 105–124 i EG‑fördraget.

― Protokoll som fogats till fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget)

― om Europeiska monetära institutets stadga (artiklarna 1–23),
― om stadgorna för Europeiska monetära institutet, Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken (artiklarna 1–53).

― Förklaringen om artikel 10.6 i stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, som fogats till Nicefördraget.

MÅL

De huvudsakliga målen för Ekonomiska och monetära unionens institutioner är att

― se till att den inre marknaden genomförs på bästa möjliga sätt genom att undanröja växelkursfluktuationer och transaktionskostnader vid valutaväxling och utesluta kostnader för kurssäkring,

― se till att det blir möjligt att göra jämförelser av kostnader och priser i unionen, för att hjälpa konsumenterna, stimulera handeln inom gemenskapen och underlätta företagens verksamhet,

― förstärka Europas monetära stabilitet och finansiella styrka, genom att

― slutgiltigt utesluta alla möjligheter till spekulation mellan gemenskapens valutor,

― med valutaunionens ekonomiska styrka garantera att den nya valutan i princip blir osårbar för internationell spekulation, och

― skapa förutsättningar för euron att bli en viktig reserv- och betalningsvaluta.

RESULTAT

Ingen monetär institution inrättades under den första fasen av Ekonomiska och monetära unionen (EMU) (1 juli 1990–31 december 1993).

A. Institutionerna under den andra fasen av EMU (1 januari 1994–31 december 1998)

1. Europeiska monetära institutet (EMI)

a. Roll

EMI inrättades vid slutet av EMU:s andra fas, i enlighet med artikel 117 i EG‑fördraget, och tog över uppgifterna från centralbankschefskommittén och Europeiska fonden för monetärt samarbete (EMCF). Institutet hade inget att säga till om när det gällde penningpolitiken, vilken förblev de nationella myndigheternas ansvar. Därför skulle EMI inför genomförandet av den andra etappen bl.a.

― stärka samarbetet mellan de nationella centralbankerna,

― stärka samordningen av medlemsstaternas penningpolitik för att uppnå prisstabilitet,

― övervaka hur Europeiska monetära systemet fungerade,

― underlätta användningen av den europeiska valutaenheten (ecu) och övervaka dess utveckling,

― bedöma de framsteg som gjorts av medlemsstaterna i riktning mot konvergenskriterierna för tillträde till EMU och informera rådet om detta.

Under förberedelserna för EMU:s tredje fas hade EMI till uppgift att

― utveckla de instrument och de processer som var nödvändiga för att genomföra politiken för den enhetliga valutan,

― främja de gränsöverskridande betalningarnas effektivitet,

― främja harmoniseringen av bestämmelserna och praxisen för statistik,

― specificera vilka ramar avseende reglering, organisation och logistik som krävdes för att Europeiska centralbankssystemet (ECBS) skulle kunna utföra sina uppgifter.

b. Institutionell ställning

EMI, som var en juridisk person, styrdes av ett råd som

― bestod av en ordförande samt cheferna för de nationella centralbankerna,

― var oberoende av, och inte fick ta emot instruktioner från, gemenskapens institutioner eller organ eller från medlemsstaternas regeringar (artikel 8 i stadgan).

Dess ordförande utsågs genom en överenskommelse på stats- eller regeringschefsnivå mellan medlemsstaternas regeringar på rekommendation av EMI:s råd och efter samråd med Europaparlamentet och rådet (artikel 117 i EG‑fördraget).

I enlighet med artikel 123.2 i EG‑fördraget upphörde EMI i och med upprättandet av ECB (1 juni 1998), för vilken det hade berett vägen.

2. Monetära kommittén

Denna bestod av fyra ledamöter som utsetts i lika stort antal av kommissionen och medlemsstaterna.

Monetära kommittén inrättades för att samordna medlemsstaternas politik i den utsträckning som behövdes för den inre marknadens funktion (artikel 114 i EG‑fördraget) och hade en rådgivande roll.

Den hade till uppgift att

― följa den monetära och finansiella situationen i medlemsstaterna och inom gemenskapen samt medlemsstaternas allmänna betalningssystem och regelbundet rapportera om detta till rådet och kommissionen,

― avge yttranden till rådet eller kommissionen, medverka vid förberedelsen av rådets arbete och minst en gång om året granska situationen i fråga om kapitalrörelser och friheten att utföra betalningar samt rapportera till kommissionen och rådet om detta.

Monetära kommittén upplöstes vid inledningen av den tredje fasen och ersattes av Ekonomiska och finansiella kommittén.

B. Institutionerna under den tredje fasen av EMU (med start den 1 januari 1999)

1. Europeiska centralbanken (ECB)

a. Organisation

ECB, som upprättades den 1 juni 1998, är ingen EU-institution men väl en juridisk person (artikel 107.2 i EG‑fördraget och artikel 9 i ECB:s stadga). ECB har sitt säte i Frankfurt am Main. ECB styrs av två organ som är oberoende av gemenskapens institutioner och nationella myndigheter, ECB‑rådet och direktionen, samt i vissa angelägenheter det allmänna rådet, som inte självt är ett av ECBS:s beslutande organ.

i. ECB-rådet

Rådet består av medlemmarna av ECB:s direktion och cheferna för de nationella centralbankerna i de länder som har infört euron (artikel 112.1 i EG‑fördraget och artikel 10.1 i ECB:s stadgar).

Som det främsta beslutsfattande organet antar ECB-rådet riktlinjer och fattar de beslut som erfordras för att ECBS ska kunna genomföra sina uppgifter, formulerar gemenskapens penningpolitik, inklusive, när så krävs, beslut rörande penningpolitiska delmål, styrräntor och ECBS:s reserver samt fastställer de riktlinjer som behövs för genomförandet (artikel 12 i ECB:s stadgar).

ii. ECB:s direktion

Direktionen består av en ordförande, en vice ordförande och fyra andra ledamöter, alla utsedda genom en gemensam överenskommelse bland euroområdets stats- eller regeringschefer för en period på åtta år som inte kan förlängas (artikel 112.2 i EG‑fördraget).

Dess uppgift är att genomföra penningpolitiken och således ge de nationella centralbankerna de instruktioner som krävs. Direktionen har också ansvar för förberedelserna av ECB‑rådets sammanträden och för centralbankens löpande arbete (artiklarna 11 och 12 i ECB:s stadga).

iii. ECB:s allmänna råd

Det allmänna rådet (artikel 45.1 i ECB:s stadgar) består av ECB:s ordförande och vice ordförande samt cheferna för de nationella centralbankerna i EU:s samtliga medlemsstater, oavsett om de har infört euron eller inte.

Rådet medverkar till insamlingen av statistisk information, samordnar penningpolitiken i de medlemsstater som inte har infört euron och kontrollerar hur Europeiska växelkursmekanismen (*5.1.) fungerar.

b. Roll

Endast ECB får ge tillstånd till sedelutgivning inom euroområdet. Både ECB själv och de nationella centralbankerna får ge ut sedlar. Medlemsstaterna får ge ut mynt, efter ECB:s godkännande av upplagans volym (artikel 106 i EG-fördraget).

ECB ska fatta de beslut som krävs för fullgörande av de uppgifter som har anförtrotts ECBS enligt ECBS:s stadga och EG‑fördraget (artikel 110).

Med stöd från de nationella centralbankerna ska ECB samla in nödvändig statistisk information, antingen från de behöriga nationella myndigheterna eller från ekonomiska aktörer (artikel 5 i ECB:s stadga).

Banken ska rådfrågas rörande varje förslag till gemenskapsrättsakt inom sitt behörighetsområde och, på begäran av nationella myndigheter, rörande varje förslag till rättsregler (artikel 105 i EG‑fördraget).

ECB får vidta särskilda åtgärder i samband med tillsynen över kreditinstitut och andra finansiella institut (artikel 25.2 i ECB:s stadga). Dock är det medlemsstaternas myndigheter som fortsätter att utöva tillsyn över banksystemet, som de gjorde innan euron infördes.

Banken är ansvarig för att det transeuropeiska automatiserade systemet för bruttoavveckling av betalningar i realtid, Target (trans‑European automated real‑time gross settlement express transfer system), fungerar smidigt. Target är ett betalningssystem i euro som sammanlänkar de nationella betalningssystemen och ECB:s betalningsmekanism.

ECB står för arrangemangen för att integrera centralbankerna i de medlemsstater som går med i euroområdet i ECBS.

2. Europeiska centralbankssystemet (ECBS) och eurosystemet

a. Organisation

ECBS består av ECB och de nationella centralbankerna i EU:s samtliga medlemsstater (artikel 107.1 i EG‑fördraget och artikel 1.2 i ECB:s stadga). Det styrs av samma beslutsfattande organ som ECB (artikel 107.2 i EG-fördraget).

Eurosystemet omfattar endast ECB och de nationella centralbankerna inom euroområdet.

b. Roll

ECBS:s huvudsakliga uppgift är att upprätthålla prisstabiliteten (artikel 105 i EG-fördraget). Utan att åsidosätta detta mål ska ECBS stödja den allmänna ekonomiska politik som bidrar till att uppnå gemenskapens mål. Detta uppdrag genomförs via följande åtgärder (artikel 105.2 i EG‑fördraget och artikel 3 i ECB:s stadga):

― Att utforma och genomföra gemenskapens penningpolitik.

― Att genomföra valutatransaktioner enligt bestämmelserna i artikel 111 i EG‑fördraget.

― Att inneha och förvalta medlemsstaternas officiella valutareserver.

― Att främja ett väl fungerande betalningssystem.

― Att medverka till att de behöriga myndigheterna utan hinder kan genomföra sin politik när det gäller tillsyn över kreditinstitut och det finansiella systemets stabilitet.

3. Ekonomiska och finansiella kommittén

Denna kommitté som består av endast sex ledamöter, av vilka en tredjedel utses av medlemsstaterna, en tredjedel av kommissionen och en tredjedel av ECB, har samma uppgifter som Monetära kommittén, vilken den ersatte den 1 januari 1999, med ett viktigt undantag. Att informera kommissionen och rådet om utvecklingen av det monetära läget är numera ECB:s ansvar.

4. Eurogruppen

Gruppen av ekonomi- och finansministrar inom euroområdet, som ursprungligen kallades Euro‑11, bytte 1997 namn till Eurogruppen. Detta rådgivande och informella organ träffas regelbundet för att diskutera hur euroområdet och EMU ska styras på ett smidigt sätt. Kommissionen och, när det behövs, ECB bjuds in till dessa sammanträden. Vid det informella Ekofinmötet i Scheveningen den 10 september 2004 valdes Luxemburgs statsminister och finansminister Jean‑Claude Juncker till ordförande för Eurogruppen. Han blev således Eurogruppens förste valde och ständige ordförande för perioden 1 januari 2005 till 31 december 2006. I september 2006 förlängdes hans mandat med ytterligare två år.

5. Rådet för ekonomiska och finansiella frågor (Ekofin)

Ekofin samlar finansministrarna i alla EU:s medlemsstater och är det beslutsfattande organet på gemenskapsnivå. Efter att ha hört ECB och med beaktande av prisstabilitetsmålet fattar Ekofin beslut om växelkurspolitiken gentemot valutor utanför EU.

EUROPAPARLAMENTETS ROLL

A. Lagstiftande roll

1. Europaparlamentet ska höras om följande frågor:

― Arrangemang i samband med medlemsstaternas införande av euromynt (eurosedlar är ECB:s ansvar).

― Överenskommelser om växelkurserna mellan euron och valutor i länder utanför EU.

― Vilka länder som uppfyller kriterierna för att införa den gemensamma valutan, från 1999 och vid senare tillfällen.

― Utnämningen av ordförande, vice ordförande och övriga ledamöter av ECB:s direktion.

― Alla förändringar av omröstningsbestämmelserna i ECB‑rådet (artikel 10.2 i ECBS:s och ECB:s stadgar) i enlighet med förklaringen rörande artikel 10.6 i ECBS:s och ECB:s stadgar, vilken fogats till Nicefördraget.

― Lagstiftning om genomförandet av förfarandet vid alltför stora underskott enligt stabilitets- och tillväxtpakten.

2. Europaparlamentet ska ge sitt samtycke till

― alla förändringar av ECB:s befogenheter att övervaka finansiella institut,

― de flesta förändringar i bankens stadga.

B. Övervakande roll

1. Enligt EG-fördraget

ECB ska till Europaparlamentet, rådet och kommissionen samt till Europeiska rådet överlämna en årsrapport om verksamheten inom ECBS och om penningpolitiken under både det föregående och det innevarande året (artikel 113.3 i EG‑fördraget).

ECB:s ordförande ska lägga fram denna rapport för rådet och Europaparlamentet, som kan hålla en allmän debatt på grundval av rapporten.

ECB:s ordförande och övriga direktionsledamöter kan på begäran av Europaparlamentet eller på eget initiativ höras av Europaparlamentets behöriga utskott. I enlighet med artikel 113.3 i EG‑fördraget frågar Europaparlamentets ledamöter ut ECB:s ordförande vid den monetära dialog som hålls fyra gånger per år. De diskuterar ECB:s monetära beslut och det ekonomiska läget, och sörjer därigenom för att ECB ställs till svars inför ett demokratiskt forum.

2. Parlamentets initiativ

Parlamentet har krävt att den omfattande behörighet som ECB har enligt EG-fördraget – t.ex. frihet att bestämma den monetära politiken och penningpolitiken – ska balanseras genom demokratiskt ansvar (resolution av den 18 juni 1996). Därför har Europaparlamentet inrättat den monetära dialogen. ECB:s ordförande eller en annan ledamot i direktionen ska minst en gång i kvartalet framträda inför parlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor för att svara på frågor om de ekonomiska framtidsutsikterna och motivera den förda monetära politiken i euroområdet. Vidare tar parlamentet regelbundet ställning till ECB:s årsrapport i ett initiativbetänkande.

ÄNDRINGAR GENOM LISSABONFÖRDRAGET

A. Europeiska centralbanken

Lissabonfördraget gör ECB till en EU-institution (artiklarna 282–284 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt), medan banken enligt EG‑fördraget saknar status men är en juridisk person. ECB anser att kategoriseringen av ECB som en institution strider mot ECB:s oavhängighet. Vidare ska enligt Lissabonfördraget ECB:s direktion utväljas och utses av Europeiska rådet med kvalificerad majoritet (artikel 283 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt), och inte, som i EG‑fördraget, genom ett enhälligt beslut.

Europaparlamentet välkomnar däremot ECB:s status som EU‑institution, då det bedömer att ECB:s ställning som institution stärker parlamentet, som är den inrättning gentemot vilken ECB är ansvarsskyldig för sina beslut i den monetära politiken. Europaparlamentet anser vidare att ECB:s status som institution talar för att parlamentet bör få en viktigare roll då nya ledamöter av ECB:s direktion utses.

B. Eurogruppen

Eurogruppens roll stärks genom Lissabonfördraget i syfte att öka samordningen i euroområdet. För första gången förekommer beteckningen ”Eurogruppen” i fördraget. Bland de formella nyheterna märks att Eurogruppens ordförande väljs för två och ett halvt år av en majoritet av ministrarna från de medlemsstater som har euron som valuta (artikel 2 i protokoll 14 till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

Europaparlamentet erkänner att Eurogruppen får allt större betydelse för att fastställa merparten av Europeiska unionens ekonomiska politik, och välkomnar de formella ändringarna i Lissabonfördraget avseende Eurogruppen.

C. Bahr
07/2008